Indianer och cowboys

Nu är dataspel på tapeten igen....
När jag var barn lekte vi olika våldslekar. Det var allt ifrån brottningsmacher till rena krigs lekar där vi "pangade på" varandra med ärtpistoler. Värst var det nog när vi lekte indianer och cowboys, då gränsade det till det vi idag kallar mobbing. Att låsa in eller binda "motståndaren" och lämna dem ett tag för att de skulle bli rädda. Idag skulle vi utan tvekan rubricera mycket av det som hände på bakgårdar och i skogsdungar för mobbing och pennalism.

Samtidigt har barn i alla tider genom lek försökt hantera vuxenblivandet som "mamman, pappa, barn", till mer våldsamma lekar för att hantera det skrämmande och svårbegripliga. Jag minns barnen på gården som lekte begravning och turades om att stoppa varandra i en låda efter att flera av familjerna drabbats av dödsfall i sina släkter.

Vår generation blev inte mer våldsbenägen än den nuvarande fast vi slogs "på riktigt". Samtidigt går det inte komma ifrån att barn for illa i dessa lekar som ibland blev för våldsamma. I det perspektivet måste vi faktiskt, och jag är allvarlig nu, se dessa dataspel som något gott. Här får barn hantera det skrämmande och svåra i en cybermiljö utan att utsätta varandra för direkt fysiskt våld.

Då som nu är det andra faktorer som bidrar till om vi spårar ur i livet. Då som nu är det den närmaste omgivningen och det sociala sammanhanget som påverkar. Men då som nu är det alltid några som vill hitta de enkla förklaringsmodellerna. "-Det är TV:n...", "det är videon", "det är datorn". Men det är aldrig "vi".

Missrikatad omsorg?

I dagens DN debatterar och argumenterar en rad prominenta personer mot omskärelse. Argumentationen bygger på tankar om barnens rätt, vilket är bra. Men sett ur ett globalt religiöst sammanhang blir konsekvensen av ett sådant förbud förödande då man berövar barnen dess sociala och religiösa sammanhang.

I artikeln lyfts endast de argument som försvarar omskärelsen och som refererar till islam. Men man glömmer att omskärelse har förekommit i den judiska traditionen i över 4000 år och att det är där i den traditionen, som också vårt västerländska tänkande har rottrådar in i, som är grunden för tankarna kring manlig omskärelse.

Jag har i tidigare blogginlägg varnat för att både djurrättsaktivister och humanister riskerar att gå i den fälla som fler främlingsfientliga grupper så listigt gillrat. Med hjälp av hänvisning till djurrätt och människorätt försöker de på olika sätt komma åt islam och tränga undan det i landet, samtidigt som man genom att peka finger på muslimer hoppas få undan även judarna.

Humanism och barnens rätt har inget med förhud att göra. Förhuden kan i vissa medicinska fall t.o.m. vara bra att avlägsna. Viss forskning visar tecken på minskad livmoderhalscancer hos kvinnor som har sex med omskurna män bl.a. Det kanske  i framtiden kan visa sig var mer medicinskt befogat att omskära alla män än att vaccinera kvinnor.

Men det är klart, vi män tycker ju att "lille man" är det allra heligaste vi har och vår kroppskadeångest är lätt att projicera på andra.

Äldrevård eller ättestupa?

I den senaste debatten om äldrevården trodde jag aldrig att jag skulle hålla med någon från tankesmedjan Timbro. Men till min förvåning håller jag med Tomas Idegard ( som många gånger retat mig till vansinne med sina slutsatser i TV-soffan) då han jämför dagens anbudssystem för äldreomsorgen med gamla tiders auktioner till lägst bjudande. Det är precis vad det har utvecklats till. Den som till lägsta bud kan åta sig uppdraget har fått det. Och när det finns kommersiella intressen som riskkapitalister bakom, som ju vill ha högre avkastning på sina pengar en banken, är det inte konstigt att det blir som det blir.

Det är skrämmande hur ett dåligt skämt, grovt sådant, som gjordes för många år sedan i SR:s nyhetsmorgon av satirprogrammet "Lelleprintern" har besannats. Det var för över 20 år sedan då frågan om aktiv dödshjälp var på tapeten. Deras "nyhetslöp" gick ungefär så här:

- Socialstyrelsen har i sitt senaste betänkande kommit fram till att man vill ersätta aktiv dödshjälp med passiv hemhjälp.

Det är nästan så att ättestupan känns mer barmhärtig och human.

Jag kan ju dock inte låta bli att fundera över hur de som driver dessa hem där vinstintresset så tar över, hur de själva har tänkt sig sin egen ålderdom?

Just ja, det är ju mina gamla anhöriga som ska betala deras privatsköterska och vårdare. Det är därför det är så viktigt med deras bonus. Tänkte inte på det... Många vackra töser får de fula gubbarna för våra söta miljoner.

Civilkuragelag?

Det har gång efter annan under den senaste tiden diskuterats behovet av en lag om civilkurage. Alltså att vi som medborgare skulle kunna straffas i fall vi inte griper in i samband med olyckor eller brott. De flesta remissinstanser som tittat på detta har dömt ut förslaget som dåligt eftersom det i större utsträckning än nu, kan leda till att folk gör sig "osynliga" i samband med händelser som skulle krävt ett ingripande. Man kan ju bli dömd för att inte gjort det man borde göra. Och vem ska avgöra hur stor risk det är rimligt att man själv utsätter sig för i samband med t.ex. ett våldsbrott.

Kanske att man skulle kunna fundera på frågan ur ett annat perspektiv. Av någon anledning har tankarna på behovet av en civilkurage lag kommit under senare år. Jag kan inte minnas att det fanns för säg 20 år sedan. Då grep människor in. En faktor som förändrat vårt samhälle mer än vad vi kanske anar är nog den allmänna värnplikten. I samband med "lumpen", fick alla män utbildning i första hjälpen och viss träning i att hantera katastroflägen. Man tränades också i att samarbeta med människor man inte i första vändan kände, för att akut lösa ett problem.

Jag tror att vår tids "handfallenhet" inför människor behov av hjälp i stor utsträckning beror på att folk i allmänhet inte vet vad man ska göra. Då är det lättare att plocka fram mobilen och ta en bild för att skicka till kvällspressen för att få en krona eller två.

Jag förespråkar inte ett återinförande av den allmänna värnplikten, men kanske att en bättre idé än en cilkuragelag vore en civilkurageutbildning. Att ha temadagar i högstadiet och även på gymnasiet med utbildningar i första hjälpen. Få veta hur agerar jag vid en olycksplats, vilka prioriteringar ska jag göra och träna på det, för att jag ska känna mig trygg vid en olycksplats. Temadagarna kan också innehålla ickevålds tekniker som finns för att lösa upp hotfulla situationer eller avleda uppmärksamhet för att ge en utsatt person möjlighet att komma undan.

Ett samhälle byggt av medborgare som vet hur man kan ta hand om varandra behöver inte en civilkuragelag för varje människa kommer veta vad de kan göra, de kommer också veta hur viktigt deras ingripande kan vara. Och de kommer oftast inte behöva bli ställda ensamma, för alla har ju då gått "kursen". Hellre en civilkurageutbildning än en civilkuragelag.

Räddande kineser

I nästan alla ekonomiska och industriella kriser som uppstått under de senaste åren har räddningen kommit från Kina. Det är inte bara SAAB som nu är på tapeten, utan det gäller den härom natten gjorda ekonomiska lösningen för euron så väl som för krisande USA. Kina är svaret på alla våra problem.

Samtidigt kan jag inte låta bli att skrämmas av vår många gånger okritiska hållning till Kina och vad Kina som stat egentligen står för .

Jag har under en längre tid varit engagerad i problematiken i Mellanöstern och då med fokus på Israel och Palestina. Vi är många gånger med rätta kritiska till det som sker i regionen och den kritik som ofta når första sidorna i våra tidningar är berättigad. Men när vi kommer till vårt förhållande till Kina blir det mer problematiskt. Kritiken är inte lika skarp och inte heller lika ihärdig. Den upprör oss inte heller på samma sätt. Men det går inte att komma ifrån att Kina är en kommunistisk diktatur, en totalitär stat som kontrollerar sina medborgare och som också förtrycker och förföljer minoriteter.

Också den roll Kina får i det globala sammanhanget genom att man stöder diktaturer i andra delar av världen där man spelar ett dubbelspel, eller hur man i princip håller på att köpa upp stora delar av Afrika är inte oproblematisk.

Ja men…, kanske någon säger, det är ju investeringar de gör, det är bra för oss och det är bra för världen.

Investeringar  förvisso, men vi avhändar oss både inflytande och kontroll. Vi hamnar alla i knät på kineserna som sedan kan diktera villkoren. De kommer äga alla våra större industrier, äga våra statspapper, äga alla större naturtillgångar, o.s.v

I mitt bakhuved ekar Karl Marx ord: Vi kommunister kommer en dag hänga kapitalisterna, och de kommer själva att leverera repet som vi ska hänga dem i.

"Arbetslinjen", att äga en berättelse.

I all historieforskning måste varje medveten forskare ta med i sin granskning att det alltid är segrarna som skrivit historien. En segrare har alltid ett behov att framställa sig själv i bättre dager än sin fiende, för man har ju vunnit.

Den senaste debatten om att moderaterna bedriver en "historierevision" är alltså inget nytt. Snarare ett tecken som bekräftar den hybris som håller på att drabba partiet och som några debattörer redan pekat på. Men partiet och Alliansen har varit mer förslagna än så. De har redan från början väldigt skickligt planterat ord och begrepp för att beskriva deras "verklighet". Ett av dessa ord som blivit ett begrepp som skall rättfärdiga allt man gör är "arbetslinjen". Det är detta begrepp som skall rättfärdiga ändringar i A-kassa, neddragningar i sjukpenning, förändringar i arbetsrätt, o.s.v.

Det är något som låter bra, men för de som drabbas av "arbetslinjens" konsekvenser innebär det många gånger en livskatastrof. För många "vanliga människor" har "arbetslinjen" snarare blivit ett skällsord. En vackert ord som skapar ett A och ett B lag i samhället, ett ord som bidrar till lönedumpning och för många rycker undan möjligheten till ett drägligt liv.

Att det dessutom är så att detta fina ord dök upp för första gången, åtminstone i det offentliga rummet, efter att ledande moderater gjort ett besök i Borlänge på ett företag som enligt sin egen hemsida arbetar med "Att stödja individers och gruppers kompetensutveckling för ett rikare arbetsliv och en ökad livskvalitet" blir ordet än mer patetiskt. Företaget heter nämligen Arbetslinjen Klippan, och har en ideologi och ett arbetssätt som i många stycket står ljusår från det den nuvarande regeringen står för.

Om inte "vanliga människor" upplever att "arbetslinjen" faktiskt betyder att människor får behålla sin värdighet och sitt människovärde kommer det inte hjälpa att försköna historien eller försöka skapa vackra ord för något som i människors vardag inte blir så vackert.

Den senaste moderatstämman ger allt för många tråkiga signaler om att vi snart har en "kejsare" som är naken.

Fångväxlingen…

Den senaste fångväxlingen mellan Hamas och Israel har under de senaste dagarna debatterats i internationell media som CNN och Al Jazeera  m.fl. Vem har vunnit på det, och vad kan det betyda för den fortsatta processen för fred. Frågorna är många och ingen kan vara säker på svaren.

En av frågorna som varit uppe till diskussion är det som man uttrycker som ”en oproportionerlig” fångväxling. Över tusen palestinier mot en israel. Har detta varit att uppmuntra terrorism?

När man hört de första ropen från Gaza skalla ”flera Shalit”, förstår man att många tycker detta med fångväxling kan utvecklas till en ”god” affärsidé. Rop som gör att många kritiker upplever att de fått vatten på sin kvarn. Samtidigt kan man se det ur ett annat perspektiv, och det är det faktum att Hamas nu ser en levande israelisk soldat som mer värd än en död. Och med tanke på att det i israeliska fängelser finns över 5200 palestinska fångar är risken överhängande.

Personligen kan jag inte låta bli att notera den glädje som både israeler och palestinier utryckte på samma dag över samma händelse. Att det faktiskt kan hända något i regionen som båda parter kan beteckna som ”seger” och som skapar fest och glädje på båda sidor i konflikten. Tänk om mer fokus kunde ligga på det och att parterna tillsammans, för nu går det ju att förhandla även med Hamas, mer kunde fundera på hur nästa steg kan se ut som ger samma glädje och fest på båda sidor.

”Imagin…”

Genidrag av S?

Har det som för en vecka sedan började med en serie självmål av det Socialdemokratiska partiet och dess ledare vänts till seger? Det kan finnas delade meningar kring S ledningens beslut att ställa sig bakom Håkan Juholt som partiledare. Men ingen i partiet kan väl klaga på det mediautrymme man fått under den gångna veckan.

Partiledardebatten förra helgen blev en kort nyhet. Ingen minns vad som sades. I veckans ekonomidebatt låg allt fokus på Juholt. Och hela helgen kommer åklagares beslut och partiledningens beslut debatteras. Ingen kommer notera att Folkpartiet har landsmöte. Deras politiska budskap kommer i nog som mest bli en randanmärkning.

Till veckan kommer varje TV studio vilja ha Juholt i soffan, och när han sedan ger sig ut på rundresa i landet kommer varje lokaltidning skriva om S och dess ledare och varje lokal TV och radiokanal bevaka besöken. En genial taktik som kommer ta allt mediautrymme på de politiska sidorna en lång tid framöver. Om Juholt sedan under sin "eriksgata", som några kommer försöka göra till ett gatlopp, lyckas med konststycket att dra erfarenheter från hur han själv blivit behandlad i relation till andra bidragstagare som råkat illa ut för mindre felsteg, är segern inte långt borta.

Det kommer bli svårt för övriga partier att få plats i media framöver. Om Alliansens media strateger kunde gå hem och fira förra helgen finns det nog anledning till mindre firande denna helg.  

Likhet inför lagen?

Den så kallade juholtsaffären har gått vidare till rättslig granskning. I Sverige råder den principen att alla är oskyldiga, oavsett hur skyldig man tyckas. Det ligger nu på åklagaren att bevisa bortom allt rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig. ( http://www.svd.se/nyheter/inrikes/framtid-pa-en-skor-trad_6540723.svd )

Men den senaste affären har uppenbarat att det i frågan om vår relation till myndigheter gäller andra ordningar för oss vanliga dödliga. Om vi vanlig gjort samma misstag som Juholt är vi på förhand dömda, och det kommer att ligga på oss att inför en rättslig prövning bevisa vår oskuld. Vi kommer per automatik betraktas som skyldiga.
Den nu uppkomna situationen visar på ett plågsamt sätt hur lagstiftarna gett sig själva "fribrev". Oavsett hur juholtaffären utvecklas kommer detta faktum, att det inte råder likhet inför lagen, späda på politikerföraktet. Något som kommer slå mot alla politiska partier.

Detta är något som borde engagera alla lagstiftare som vill återskapa förtroendet för politiken. I synnerhet med tanke på den jakt som pågår på alla sjukskrivna och arbetslösa. Alla borde vi behandlas lika.

Stormvarning för Juholt uppgraderad till orkanvarning

Det blir värre och värre. Det som först framställdes som en blunder i "ovetskap" framstår mer och mer som ett systematiskt medvetet handlande.

Det var inte bara september månads "felinlämning". Det var inte bara det senaste året. Det har pågått i fyra år! Och det är inte hans lägenhet, utan han har flyttat in i sin sambos lägenhet, vars hyra han "fakturerarat" skattebetalarna hela kostnaden för.

Nu riskerar stormvarningen att istället bli orkanvarning. I synnerhet som Juholt lett sin riksdagsgrupps seminarium kring etiska frågor. Det blir allt svårare med "förklaringarna".

Det som av vissa framställt som ett bättre agerande av Juholt än Sahlin framstår allt mer som ett medvetet mörkläggningsförsök, vilket i mina ögon är värre än uppenbart dåliga bortförklaringar.

Som jag skrivit i tidigare inlägg ska det bli intressant och se hur S och media kommer att hantera denna fråga.

En "timeout" och att lämna över stafettpinnen till vice i rang vore klädsamt. I synnerhet som hans agerande kan få rättsliga påföljder. Och innan allt är utrett kan vi nog befinna oss på andra sidan nyåret.

Det hela går inte längre att försvara som "en blunder". Det kommer fullständigt undergräva trovärdigheten för politiker i synnerhet med tanke på den stora jakt på "vanliga" fifflare" som pågår.

Skicka en Toblerone till Mona.

Stormen tilltar för Håkan Juholt och den stora principiella frågan är om denna skandal i Socialdemokraternas ledning kommer att hanteras på samma sätt som förra gången då det begav sig. Eller kommer det visa sig att Sverige inte är ett så jämlikt samhälle som vi önskar.

Det finns bedömare som tror att Juholt kommer att komma undan på ett helt annat sätt än vad Mona Sahlin gjorde (handlade inte bara en en Toblerone). I reda pengar räknat är "Juholtaffären" tre gånger större. Om det skulle vara så att denna affär skulle blåsa över utan större konsekvenser för Juholt uppstår två besvärliga frågor.

Den första är: Har vi som samhälle blivit mer toleranta till fiffel och fusk?

Om svaret är nej på den första frågan kommer den andra "som ett brev på mejlen": Bedömer vi kvinnor och män olika i vårt land?

En rimlig konsekvens för S i detta läge vore nog att redan nu börja fundera på en ny ledare.

Eller så kanske man skulle kunna lösa det hela med att offentligt be Mona om ursäkt för att hon blev petad för en sådan "småsak" och låta Håkan lufsa på som ledare.

Ett sätt att visa sin ursäkt på vore kanske att alla S anhängare skickar en Toblerone till Mona med ett litet hjärta på.

Tre självmål på en dag av S

Alliansens PR-makare har lugnt kunna ta helg och gå hem och fira. Socialdemokraterna har på en dag lyckats göra tre självmål. Även Sverige Demokraterna jublar.

Det första är avslöjandet om Juholts girighet, eller ”generositet” mot sambon, då han trodde att hela kostanden för lägenheten var hans, och därmed hans ”rätt” att få ersättning för. Detta trots påpekande från berörd myndighet.

Det andra är Repalus idé om att utvisa svenska medborgare, om det är ett genom invandring förvärvat medborgarskap, som begått brott. Man funderar om det ska stå ett litet ”d” i anslutning till hans ursprungliga partibeteckning. En farlig väg att gå om vi så tydligt skulle skapa ett A och B medborgarskap.

Det tredje är Socialdemokratins vägran att vara med i den kommande TV debatten. Man har därmed lämnat walkover och också bidragit till att ge sina politiska opponenter och motståndare gratis utrymme i media samt själva framstå som dagisbarn.

 Man kan ju dock undra om de i ledningen fått indikationer om Repalus uttalanden och också Juholts fiffel och att de därför avstår från en offentlig debatt. En debatt som då helt skulle riskera handla om trovärdighet och S allians med SD. Själv tycker jag det hade varit ärligare att ta debatten offentligt istället för att som nu sticka huvudet i sanden och hoppas att det blåser över. Skärpning!

Ett folk på vandring.

HB Hammar har satt fingret på en öm och viktig punkt i det svenska kulturarvet. Vad ska vara kyrkans huvuduppgift, att förvalta byggnader eller producera verksamhet?

Som påpekats kommer bevarandet av fastigheter kräva stora ekonomiska resurser. Även om det är många lokaler som kan ha alternativa användningar vid sidan om gudstjänster, är frågan inte alltid enkel. Det har redan många kyrkor och kristna samfund fått erfara då man upplåtit lokal till något arrangemang som väckt anstöt eller betraktats som "okristligt". Inte heller alla lokaler är lämpade för detta och alla lokaler har inte samma kulturvärde.

Som påpekas av Henrik Lindblad när han skriver: "Vi vill behålla så många kyrkor som möjligt och se till att de används", så finns det ett utrymme för rivning.

Många av de övriga kyrkosamfunden i Sverige har bittert fått erfara detta, hur fastigheter tenderar att bli gökungar som äter oss ur boet. Eller hur lokaler som under goda föresatser har avyttrats till någon som lovat bevara dem, men efter några år fått se det gamla bönhuset förfalla och stå där som ett mausoleum. Det hade varit bättre om lokalerna rivits.

Jag möter inte heller sällan kollegor från Svenska kyrkan som nästan beklagar att man har ett historiskt monument att förvalta och därmed inte kan anpassa eller bygga om det till dagens verksamhet. Det som ska vara en hjälp för livet i kyrkan blir istället ett hinder.

Jag förmodar att det skulle vara fullständigt otänkbart att sälja kyrkan till något icke kristet samfund som man även gjort i England. I Leicester norr om London finns ett gammalt stort Baptistkapell, den kyrka som var först med att sända missionärer till den nya kolonin Indien för att kristna hinduer. Den kyrkan är idag såld och omvandlad till ett hindutempel för alla hinduer i staden. Personligen har jag inga problem med detta, men om "Svensson" får välja mellan att spränga eller sälja i detta läge förmodar jag att de flesta skulle vilja spränga.

För att slutligen citera en klok kyrkoherde och vän då jag beklagade mig över att behöva avyttra ett bönhus.: "Guds folk har alltid varit ett vandringsfolk. Se bara på israels folk hur de hade ett tält med sig som de satte upp en tid och sedan tog ner för att gå vidare till nästa plats. Vårt problem är bara att vi byggt våra tält med sten."

Goda nyheter från USA!

Vi har under det senaste året inte fått allt för goda nyheter från ”Det stora landet i Väster”. Krisande ekonomi, förlamad politisk ledning och hugade presidentkandidater på den republikanska sidan som allvarligt fått mig att fundera över USA:s världsbild och självbild. Alla tycks drömma om att få vara en ”global Clintan” klippt ur någon dålig västernfilm.

Att nu Sara Palin inte tänker ställa upp som presidentkandidat för republikanerna måste i ljuset av detta ses som en riktigt god nyhet. Vi får hoppas att det finns någon sansad kandidat som inte sitter i greppet på Tea party rörelsen, och som kan bli en värdig motkandidat till Obama i den kommande kampen om makten i USA. Framförallt en kandidat som inte framställer det amerikanska folket som vettvillingar som är beredda att lösa alla konflikter med revolvern.  

Kostnad eller investering?

SD har presenterat sin budget och som vanligt, med en dåres envishet, upprepar de att invandringen är en kostnad. I tidigare inlägg jag gjort har jag lika envist hävdat att det är fel resonerat att på det sättet räkna invandringen som en kostnad.

Jag fick i det inlägget även mothugg. I kritiken hävdades att man visst kan se det som en kostnad och att vi också räknar på vad pensionen kostar. Förvisso, men vi har väl aldrig haft för avsikt att avskaffa pensionärer?

Att ställa invandringen mot pensionärer, och mellan rader låta påskina att pensionärer skulle få bättre ekonomi genom avskaffandet av invandringen är osmakligt. Det finns andra områden som det då kan finnas skäl avstå ifrån, t.ex. sänkt restaurangmoms eller ytterligare jobbskatteavdrag om pengarna inte skulle räcka. Men nu är det inte så.

Sverige är ett rikt land som har råd med både bättre villkor för pensionärer och den rimliga invandring vi har idag. Invandringen berikar Sverige.

Att det i denna debatt mot invandring även framförs argument som "hotet om islamisering" är otrevligt. Mycket av den retorik som förs i den argumentationen påminner skrämmande mycket om den vokabulär som användes på 1930-talet mot judarna. När jag därtill noterar att det i "islamiseringsdebatten" framförs argument mot hallal slakt och omskärelse kan jag inte låta bli att misstänka att strategin är att med "muslimerna" även kunna få bort judarna som ju också praktiserar omskärelse och särskild slakt, som i deras fall kallas kocher. ( Här behöver både djurrättsaktivister och humanister se upp så att vi inte går i fällan.)

Invandring är inte en kostnad, det är en investering för Sveriges framtid och världen.

Vad i består rädslan?

Världen håller andan och undrar vad som kommer hända efter palestiniernas ansökan om fullvärdigt medlemskap som nation i FN. Alla är överens om att palestinier ska få en egen stat vid sidan om Israel. Frågan är bara hur det ska gå till.

Oavsett vad man tycker om den palestinska myndighetens val att nu vända sig till FN kan jag inte låta bli att bli lite konfunderad. Den stat som starkast motsätter sig ett palestinskt försök att få status som nation är den nation, Israel, som för lite över 60 år sedan själva ensidigt utropade sig som stat innan frågan var färdigbehandlad i FN.

Ett beslut till palestiniernas fördel i FN skulle i alla fall kräva förhandlingar och avtal. Vad består då deras egentliga rädslan i? Och varför svarar man i USA med att dra in ekonomiskt stöd till palestinierna? På vilket sätt är det ett stöd till Israel?

Israel kräver att palestinierna första ska erkänna staten Israel om en judisk nation innan man kan tänka sig en plats vid ett förhandlingsbord, samtidigt som palestinierna kräver ett stopp av bosättningsexpansionen. Även på denna punkt riskerar Israel att hamna på minuskontot.

Att få ett stopp på bosättningarnas expansion är ganska logisk. Varje kvadratmeter som bebyggs med bosättningar är ur palestiniernas perspektiv "förlorad" mark. Mark som alltså på grund av som det heter i regionen "facts on the ground" redan ska betraktas som tillhörig Israel. En politik som pågått i decennier och i praktiken fördrivit palestinier från deras mark. Ett faktum som knappast kan stärka Israels aktier i det internationella perspektivet.

Att samtidigt kräva att bli erkänd som en judisk nation gör inte saken enklare. Vad menar staten Israel egentligen med detta? Jag tror inte de själva är riktigt överens, men oavsett vad man menar kommer det skapa problem för Israel och israeler själva.

Menar man att det ska vara en stat enbart för etniska judar? Alltså endast för de som kan visa att man på mödrenet härstammar från judar. Eller är det en stat enbart för de som bekänner sig till den judiska tron, och i så fall i vilken tolkning? Eller ska det vara både ock?

Oavsett vilket kommer man tvingas till att antingen skapa en religiös stat, och lagarna för den kan vi finna i tredje Mosebok, eller en etnisk stat. Inga av dessa lösningar har i historien visat sig vara goda statslösningar. Ta bara Sydafrika under apartheid eller nuvarande Iran som exempel vad som händer om det ena eller det andra får för stort inflytande på en stadsbildning. (För den som kan historien finns det många dåliga "kristna" exempel, och apartheid var för övrigt grundad på kristen teologi.)

Som det ser ut just nu är palestinierna de enda som ser detta då de vägrar erkänna staten Israel som en judisk stat. (För den som vill fördjupa sig i denna problematik kan följa denna länk http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/09/201192614417586774.html en ovanligt balanserad och tänkvärd artikel)

Att erkänna Palestina som en fullvärdig medlem av FN är något som jag tror skulle gynna staten Israel mer än palestinierna i första steget. Israel har inget att förlora på detta medan palestinierna kommer att vinna oavsett det blir ja eller nej. Israel är den som har mest att förlora på ett nej.

Massinvandring!??

SD (Sverige Demokraterna) använder ordet ”massinvandring” som ett återkommande mantra i debatten. Allt för att inpränta i oss en bild av att det är en fullkomligt okontrollerad ström av utländska medborgare som av olika skäl vill komma och bo i vårt land. Långsamt börjar ordet fräta sig in i vårt kollektiva medvetande, att vi snart inte kan höra ordet ”invandring” utan att omedvetet lägga till prefixet ”mass”.

Jag undrar bara vad SD skulle använda för ord om det över våra gränser kom samma mängd av flyktingar som kommit från Afrikas horn till grannländerna, eller som kommit över gränserna från Libyen till grannstaterna. Där kan man verkligen tala om ”massor”.

Ja men, kanske vän av ordning säger; det är ju flyktingar och inte ”invandrare”.

Just ja, man kanske skulle behöva göra en viss specificering. Det underlåter SD och slirar inte bara på ”mängden” utan också på definitionen. I vissa lägen räknas alla som ”invandrare” som är födda utanför Sveriges gränser. Den kategorin kan delas upp i följande undergrupper: utlandsfödda svenskar (dit undertecknad hör), adopterade barn, flyktingar ( kvotflyktingar som tagits hit med FN:s hjälp och de som lyckats ta sig hit själva), återförening av splittrade familjer, från utlandet inhämtade experter och särskild arbetskraft, samt slutligen folk som av olika anledningar tycker Sverige är ett bra land och vill invandra hit. Att i detta perspektiv använda begreppet ”massinvandring” är både subtilt och djävulskt.

När man sedan försöker göra en ”kostnadskalkyl” på detta blir det än mer djävulsk. Som några debattörer redan påpekat kostar ju även en ”vanlig” svensk innan han/hon blir produktiv i samhället. Om en ”invandrarkalkyl” ska bli helt rättvisande bör man även ta med intäktssidan, d.v.s. den betydelse människor med kompetens från andra länder och kulturer kan betyda för svenskt näringsliv och utveckling av den svenska välfärden. Ta bara den egyptiska tjejen på en träindustri i västra Dalarna som öppnat en helt ny marknad i arabvärlden för svenska trävaror. Eller vad det kan ha för betydelse för det globala samhället när de som präglade av det svenska generösa samhället försöker återvända och omforma sina egna samhällen till något bättre. Som Dawid Isak eller svensken som nyligen fått en hård dom i Bahrain.

Vilka ska vi sedan göra ”lönsamhetskalkyler” på när vi ”löst invandrarproblemet”, handikappade och andra ”kostsamma”. Nej bevare oss från sådan dårskap.

Sverige har i det långa loppet bara att vinna på att det kommer människor från andra delar av världen, och tror vi att vårt land är så fantastiskt har också världen något att vinna på det. Men det är ingen enkel fråga beträffande hur vi kan hantera detta på bästa sätt. 


l frågan om hur vi klarar mottagandet av människor från andra länder och kulturer finns det visst mycket mer att önska och denna diskussion måste vi föra utan att stigmatisera grupper eller ställa dem mot varandra. Vad är integration och hur ska den se ut? Jag har själv varit i Leicester och studerat hur man där arbetat med frågan inklusive religionsdialog. Mycket tänkvärt, men det får vi ta en annan gång.

Fotbollshuliganism har nått flygbolag?

Läser i dagens nätupplaga av DN att SAS lanserar en App med ett spel som hånar alla flygbolag som inte kan hålla tiden. Nu räcker det inte längre att heja på det egna laget utan man måste också dissa motståndarna. Nästa steg måste då rimligen bli att anklaga ”domaren” ( luftfartsverk och myndigheter ) om det skulle börja gå dåligt för bolaget. Rena huligan fasoner. Har man sedan som jag blivit ”akterseglad” av SAS för att det har varit viktigare att hålla tidtabellen än att vänta på passagerare som kommit med anslutande flyg, och som står vid gate och vill komma ombord 5 min före avgång blir jag bara arg. För mig innebar SAS punktlighet 12 timmars försening.

Sorg och internet

Min gode vän Jan Svärdhagen som arbetar med frågan om internet och etik slängde härom dagen ut en fråga om någon hade något att säga om sorgebearbetning och internet. Istället för att ge honom en kort replik delar jag mina erfarenheter här.

Internet ger oss människor en ny möjlighet att bli "odödliga". Det kan för vissa innebära att man försöker låta sitt döda barns Facebook konto leva vidare så länge man kan, och där låta vänner lägga in sina "minneskommentarer" Och går det inte att hålla kontot vid liv kan man alltid byta sin egen profilbild till den dödes för att på så sätt hedra minnet. Jag har vänner i min bekantskapskrets som gjort båda. (Finns inte bland mina vänner på Facebook så sluta leta. )

Omvänt finns det ett problem för de som mist en nära anhörig och vill få någons blogg eller profil bortplockad. Utan inloggningsuppgifterna blir det ett stort problem för de anhöriga.

Många begravningsbyråer erbjuder idag tjänster i sina "arkiv" där man kan skriva in vad man vill ska hända med ens konton när man dör. Lika så erbjuds idag tjänster via de större begravningsorganisationerna Fonus och SBF där man kan både hedra och uppmärksamma den döde som ett led i en sorgebearbetning på nätet.

Man skulle teoretiskt även själv kunna skriva och arkivera sin egen dödsruna och även ha en bunt med färdiga bloggar ligga som publiceras efter en död så att man så att säga "bloggar från andra sidan". Alltså ha låsta filer som kan öppnas av någon som anförtrotts koden att öppna arkivet efter ens död. Något som jag kan tycka är etiskt tveksamt. Detta har jag inte sett någon privat använda ännu, men tekniken finns och används bl.a. som hot eller säkerhet av människor som känner sig utsatta på något vis. Senast detta var uppe i det offentliga rummet var Wikileaks hot om det skulle hända Assange något.

Jag har också mött människor som bloggar under sin egen eller en nära anhörigs sjukdomstid som ett offentligt terapeutiskt samtal. En form av sorgebearbetning som i vissa fall ersatt själavårdssamtalet. Problemet är bara att man själv ofta befinner sig i ett sårbart läge och därmed offentliggör saker som man kanske borde hållit privat. Lika så kan man använda bloggen som en efterbearbetning.

Sedan har vi det nya fenomenet som dök upp efter massakern på Utöya då man genom ett Twitter kunde få det att tändas ett ljus på en hemsida och därigenom visa sin delaktighet i ett sorgearbete.

Det är helt kort de "fenomen" jag stött på i min vardag. Bra eller dåligt? Tja, annorlunda och nytt. Jag kan bara konstatera att vårt strävan efter att göra någon "odödlig" inte är något nytt. Det har alltid varit en del av vår sorgebearbetning. Se bara pyramiderna, eller som vi konstaterat i vår egen släktforskning, när ett barn dog fick nästa som föddes av samma kön ta över den dödes namn för att bära det vidare. Också det en slags sorgebearbetning. Inget nytt under solen alltså!  

I väntan på stat i väntan på våld?

I samband med palestiniernas ansökan till FN om ett erkännande som fullvärdig medlem har det spekulerats i media om risken för ökat våld från palestinier mot israeler. Man har bl.a. pekat på de folkrättsligt vidriga raketbeskjutningarna från Gaza mot de södra delarna av Israel och den tragiska attacken vid gränsen mot Egypten som krävde flera liv. I rädsla för att det skulle kunna bli mer våld på Västbanken har både israeliska bosättare och militär rustat sig för att kunna möta ett sådant hot.

Tråkigt nog har det ”lågintensiva  krig” som under lång tid pågått på Västbanken inte uppmärksammats så mycket. Därför är det SR gör en viktig insats. Den israeliska bosättarrörelsen har, sedan det som de uppfattar som ”hotet om fred” kommit allt närmare, gjort åtskilligt för att flytta fram sina positioner. Genom att systematiskt hota och trakassera palestinierna har de hoppats på en konfrontation som ska fördriva palestinierna från deras mark. Enligt FN:s organ för mänskliga rättigheter har antalet attacker från bosättare riktade mot palestinier hittills i år ökat från 198 till 310. En markant ökning. Dessa sammandrabbningar har lett till 136 skadade palestinier och 27 skadade bosättare.  De flesta av dessa drabbningar har slutat med internering av palestinier som försvarat sin mark och utegångsförbud för de intilliggande palestinska samhällena, medan bosättarna lugn har kunnat dra sig tillbaka utan hot om rättsliga påföljder. Ett mönster som långsamt men säkert riskerar undergräva Israel som rättsstat, och om de mest extrema bosättarrörelser lyckas i sina uppsåt kommer bidra till etnisk rensning.

Bosättarrörelsen är som jag ser det inte bara palestiniernas problem. De är om möjligt ett större israeliskt inrikesproblem. De hotar rättsstaten, korrumperar demokratin och håller större delen av sitt eget folk som gisslan genom sitt sätt att agera i den rådande konflikten.

Det vi hittills har sett som ”lösning” från den israeliska regeringens håll har varit att hela tiden peka finger på palestinierna och deras problem för inte behöva ta tag i sina egna. Och så länge det finns en stark proisraelisk lobby som okritiskt stöder denna bosättarrörelse blir det svårt för Israel att komma till en lösning. De som stöder bosättarrörelsen gör staten Israel en björntjänst.

En stilla bön och förhoppning är att den pågående processen ska kunna adressera dessa problem på ett mer rättfärdigt sätt.

Enhet det samma som enfald?

I söndags var temat "Enhet i Kristus". Många gånger i historien har denna enhet definierats som en åsiktsgemenskap. Man har formulerat en teologi som utgör den norm som alla måste hålla sina tankar och tolkningar inom. Om man inte delat denna teologi, det vill säga ifrågasatt tolkningar eller kommit med nya, har man fått packa och dra. Det har hotat enheten.

Men ska tro vara en åsiktsgemenskap?

Historien är full av tråkiga exempel, både religiösa som politiska, som visar att om det är "åsikten" som ska vara grund för enhet blir det inte bra. Historiskt har det varit den som har haft makten som formulerat vad som ska vara rätt åsikt eller inte. Sedan har de som har makten drivit igenom "den rätta läran" med våld och hot. I kyrkans historia har vi inkvisitionen, bannlysningar och kyrkosplittringar som avskräckande exempel. I de politiska sammanhangen har vi diktaturer av olika slag som vuxit fram där nazismen är det mest skrämmande exemplet. Allt för att vi vill se till att det är "rätt tro" som gäller. En "rätt tro" som inte tål opposition kan aldrig vara rätt tro.

Kyrkans enhet måste därför ha en annan grund och utgångspunkt. Kyrkans enhet har som jag ser det, sin grund i Jesus Kristus; det han har gjort i sin försoningsgärning som uppenbarat Guds nåd och kärlek. Enheten ligger redan där som en grund i Kristus och vår utmaning är att förhålla oss till varandra på samma sätt som Kristus förhåller sig till oss. Med försoning och kärlek.

Det betyder att kyrkans enhet grundas i en ömsesidigt försonande respekt för varandra i en strävan av kärlek. Detta blir en utmaning för oss därför att enheten är inget vi kan välja, men väl hur vi vill förhålla oss till den.

Det betyder inte att vi alltid är överens om tolkningar eller att vi aldrig bråkar. Strider sker i de bästa av familjer. Men det innebär att vi försöker förstå varandra, söker försoning med varandra och kan visa varandra respekt och kärlek även om vi inte är eniga i tanke. I en kyrka präglad av denna enhet finns det olika åsikter, olika tolkningar, olika yttringar därför att de sporrar oss och utmanar oss att hela tiden tänka större om Gud. Samtidig kan vi känna förtröstan och trygghet i att vi alla hör ihop i en och samma Gud. Något för kommande kyrkomöte och samfundsbildningar att tänka på.

Gud bevare oss från enfald...

Idag får vi se vad som händer…

Det är lätt att få intrycket att det i Israel, som det ser ut i media, finns ett kompakt motstånd mot en palestinsk stadsbildning.  Så är det inte. I dagens nätupplaga av Haaretz kan man läsa om en manifestation under ledning av en tidigare parlamentsledamot, Yael Dayan, till stöd för palestiniernas sak. Lika så kan vi i New York times upplaga från den 21 september läsa om den tidigare premiärministern Ehud Olmerts tankar och strävan till en tvåstatslösning. Som Olmert beskriver det slarvade palestiniernas företrädare Mahmoud Abbas bort tillfället och man hann inte komma till en lösning innan Olmert fick gå på grund av korruptionsanklagelser. Nu ser det ut som om det är Netanyahu som håller på att spela bort korten.

Om det inte kommer igång en riktig fredsprocess och om palestinierna blir stoppade i FN kommer det förmodligen höjas röster bland palestinierna att helt lägga ner tanken på en tvåstats lösning och istället sträva efter en gemensam stat. Dessa tankar, att palestinierna skulle lägga ner sin aspiration på en egen stat och bli ett med staten Israel, har länge tillskrivits en liten intellektuell elit bland palestinierna. Men jag har mött dessa tankar från oväntade håll och från människor som är att betrakta som gräsrötter. Till och med i en så konservativ stad som Nablus. De menar att de skulle lösa alla problem.

-         -  Vi behöver inte strida om gränser eller huvudstad. Vi behöver inte krångla med frågan om återvändandet eller bosättningarna. Då kan vi alla ha samma rätt att bo och verka var vi vill i vårt gemensamma land, säger de.

Inte alla som säger på detta vis inser att en sådan lösning kommer att ta tid. Har man lagt ner över 60 år på att bygga misstro och hat kommer det ta lång tid innan man kan byta det mot tillit och respekt.

Men dessa tankar väcker panik hos många Israeler. Då skulle drömmen om en ”ren” judisk stat gå förlorad och allt för många är fullt och fast övertygade om att palestinier och judar inte kan leva sida vid sida. Ändock var det det man gjorde innan staten Israel bildades och det är det man gör i idag i vissa regioner i Israel idag, som t.ex. Jerusalem, Jaffa och Nasaret.

Hur som helst vore det klädsamt för den svenska regeringen att stödja att palestinskt medlemskap i FN. Det skulle ge bättre balans för parterna i kommande samtal eftersom de då måste betrakta varandra som likar. 

Två stater kan med respekt för varandra förhandla om gränser och två stater kan med respekt för varandra förhandla fram en union. Ett erkännande av en palestinsk stat hindrar inga processer. 

Och för citera Yalel Dayan i Haaretz: Yael Dayan, speaking at the Tel Aviv event, said it was a disgrace that Israel was calling the Palestinian move a unilateral one, asking: "Isn't the occupation unilateral?"

Nationalism och kultur

Med anledning av dagens inslag i nyhetstimmen om Svenskarnas parti...

Att värna om sitt arv och sin kultur är alltid problematiskt. Att minnas och spara de historiska kulturyttringar som är bra är en sak, men när vi försöker låsa en utveckling eller förändring av ett samhälle eller en kultur dödar vi den. Kultur är alltid något som uppstår i spänningen mellan det som varit, det som är och det som kommer. Det betyder att varje yttring blir på ett eller annat sätt ett avtryck av sin samtid. Bronsålderns kultur och samhälle var inte det samma som järnåldern och järnålderns var något annat än vikingatiden o.s.v. Samtidigt har "det nya" som kommit varit präglat av "det gamla".

Sverige har genom hela sin historia på ett eller annat sätt, på gott och ont, varit en del i en global historia. Nomader flyttad från södern norr ut med smältande isar, vikingar gav sig söder ut för affärer och plundring, kungar och härförare härjade och plundrade Europa under 1600 och 1700 talet. Alla tog intryck, hade utbyten och påverkades.

Att då göra likt nationalister som Sverige Demokrater eller Svenskarnas parti tänker är fullständigt befängt. De talar om att de vill värna Sverige och den svenska kulturen, men om vi verkligen skulle göra som de förespråkar skulle vi döda den svenska kulturen som en levande kultur, för att istället skapa ett etnografisk museum över en sedan länge svunnen historia.

Att därtill lägga galna idéer om att etniskt rensa ett land från alla "icke svenskar" ger mig bara rysningar och illamående. Det finns alldeles för många tragiska och fruktansvärda exempel på länder och folkgrupper som prövat den idén i historien. Det slutar inte bra för någon.  

Höstperspektiv

Hösten kan ibland kännas lite vemodig. Sommaren ligger bakom och det går mot mörkare tider.  Träden avlövas, det känns som om livet försvinner i naturen.

Samtidigt kan hösten bära på en enorm skönhet. Dagar av en hög klarblå himmel och med en skog som glimmar gult och rött. Och hemma i skåp och skafferier finns vittnesbörd om skörd. Bär, frukt, svamp, m.m. har hämtats hem, syltats och saftats, torkats och fryst, allt för att vi i vinterns mörker ska kunna njuta av det som under sommaren grott och under hösten mognat till att ge oss glädje och liv.

Naturen gör sig nu redo för andhämtning genom att släppa på all sin barlast som inte behövs för att i vilan under vintern få nya krafter att gro till våren. En växt som under nästa sommar får växa till sig för att nästa höst, ingen, mogna till skörd.

Det finns en tydlig rytm mellan vila, växt, mognad och skörd. Något som kanske kan hjälpa oss att få perspektiv och rytm i våra egna liv där allt ska gå så fort. Vila har sin tid, växt har sin tid, mognad har sin och resultat i form av skörd har sin. Tiden blir en viktig faktor emellan de olika perioderna. Tiden blir en viktig bidragande faktor som gör det hela möjligt.

Jag tror det är viktigt att hitta denna rytm och insikt i livet, att vi behöver tid och vi behöver höst i våra liv för att saker och ting ska så att säga ”mogna fram”. En tid då vi likt träden får släppa allt det som kanske blir i vägen och se det som mognat fram.

Ett sätt som kyrkan genom historien format för att vi ska få kunna vara i ett sådant ”stadium” är andakten. En stund av stillhet, eftertanke och bön som kan genomföras enskilt i hemmet, eller tillsammans med några på något lämpligt ställe som ger ro och stillhet. Ett tillfälle då jag får släppa allt som tynger och skymmer för ett ögonblick, - stanna upp i en inre vila för att sortera tankar och känslor och i bön lämna över allt i Guds händer. En tid då inget produceras, men mycket kan mogna.

Det är en möjlighet som finns där året om, varje dag oavsett årstid. En tid då vi får mogna i vårt inre för att ge glädje och liv.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det mycket lättare att tänka att jag ska lägga tid på löpning för att bygga upp kroppen, läsning för att bygga upp tanken, o.s.v. Men att göra ”ingenting” för att mogna i mitt inre, att bygga upp mitt inre, det glömmer jag så lätt. Andakten är nog ett underskattat redskap i detta. Hösten ger nya perspektiv att fundera över…