Min gode vän Jan Svärdhagen som arbetar med frågan om internet och etik slängde härom dagen ut en fråga om någon hade något att säga om sorgebearbetning och internet. Istället för att ge honom en kort replik delar jag mina erfarenheter här.
Internet ger oss människor en ny möjlighet att bli "odödliga". Det kan för vissa innebära att man försöker låta sitt döda barns Facebook konto leva vidare så länge man kan, och där låta vänner lägga in sina "minneskommentarer" Och går det inte att hålla kontot vid liv kan man alltid byta sin egen profilbild till den dödes för att på så sätt hedra minnet. Jag har vänner i min bekantskapskrets som gjort båda. (Finns inte bland mina vänner på Facebook så sluta leta. )
Omvänt finns det ett problem för de som mist en nära anhörig och vill få någons blogg eller profil bortplockad. Utan inloggningsuppgifterna blir det ett stort problem för de anhöriga.
Många begravningsbyråer erbjuder idag tjänster i sina "arkiv" där man kan skriva in vad man vill ska hända med ens konton när man dör. Lika så erbjuds idag tjänster via de större begravningsorganisationerna Fonus och SBF där man kan både hedra och uppmärksamma den döde som ett led i en sorgebearbetning på nätet.
Man skulle teoretiskt även själv kunna skriva och arkivera sin egen dödsruna och även ha en bunt med färdiga bloggar ligga som publiceras efter en död så att man så att säga "bloggar från andra sidan". Alltså ha låsta filer som kan öppnas av någon som anförtrotts koden att öppna arkivet efter ens död. Något som jag kan tycka är etiskt tveksamt. Detta har jag inte sett någon privat använda ännu, men tekniken finns och används bl.a. som hot eller säkerhet av människor som känner sig utsatta på något vis. Senast detta var uppe i det offentliga rummet var Wikileaks hot om det skulle hända Assange något.
Jag har också mött människor som bloggar under sin egen eller en nära anhörigs sjukdomstid som ett offentligt terapeutiskt samtal. En form av sorgebearbetning som i vissa fall ersatt själavårdssamtalet. Problemet är bara att man själv ofta befinner sig i ett sårbart läge och därmed offentliggör saker som man kanske borde hållit privat. Lika så kan man använda bloggen som en efterbearbetning.
Sedan har vi det nya fenomenet som dök upp efter massakern på Utöya då man genom ett Twitter kunde få det att tändas ett ljus på en hemsida och därigenom visa sin delaktighet i ett sorgearbete.
Det är helt kort de "fenomen" jag stött på i min vardag. Bra eller dåligt? Tja, annorlunda och nytt. Jag kan bara konstatera att vårt strävan efter att göra någon "odödlig" inte är något nytt. Det har alltid varit en del av vår sorgebearbetning. Se bara pyramiderna, eller som vi konstaterat i vår egen släktforskning, när ett barn dog fick nästa som föddes av samma kön ta över den dödes namn för att bära det vidare. Också det en slags sorgebearbetning. Inget nytt under solen alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar