Räddande kineser

I nästan alla ekonomiska och industriella kriser som uppstått under de senaste åren har räddningen kommit från Kina. Det är inte bara SAAB som nu är på tapeten, utan det gäller den härom natten gjorda ekonomiska lösningen för euron så väl som för krisande USA. Kina är svaret på alla våra problem.

Samtidigt kan jag inte låta bli att skrämmas av vår många gånger okritiska hållning till Kina och vad Kina som stat egentligen står för .

Jag har under en längre tid varit engagerad i problematiken i Mellanöstern och då med fokus på Israel och Palestina. Vi är många gånger med rätta kritiska till det som sker i regionen och den kritik som ofta når första sidorna i våra tidningar är berättigad. Men när vi kommer till vårt förhållande till Kina blir det mer problematiskt. Kritiken är inte lika skarp och inte heller lika ihärdig. Den upprör oss inte heller på samma sätt. Men det går inte att komma ifrån att Kina är en kommunistisk diktatur, en totalitär stat som kontrollerar sina medborgare och som också förtrycker och förföljer minoriteter.

Också den roll Kina får i det globala sammanhanget genom att man stöder diktaturer i andra delar av världen där man spelar ett dubbelspel, eller hur man i princip håller på att köpa upp stora delar av Afrika är inte oproblematisk.

Ja men…, kanske någon säger, det är ju investeringar de gör, det är bra för oss och det är bra för världen.

Investeringar  förvisso, men vi avhändar oss både inflytande och kontroll. Vi hamnar alla i knät på kineserna som sedan kan diktera villkoren. De kommer äga alla våra större industrier, äga våra statspapper, äga alla större naturtillgångar, o.s.v

I mitt bakhuved ekar Karl Marx ord: Vi kommunister kommer en dag hänga kapitalisterna, och de kommer själva att leverera repet som vi ska hänga dem i.

"Arbetslinjen", att äga en berättelse.

I all historieforskning måste varje medveten forskare ta med i sin granskning att det alltid är segrarna som skrivit historien. En segrare har alltid ett behov att framställa sig själv i bättre dager än sin fiende, för man har ju vunnit.

Den senaste debatten om att moderaterna bedriver en "historierevision" är alltså inget nytt. Snarare ett tecken som bekräftar den hybris som håller på att drabba partiet och som några debattörer redan pekat på. Men partiet och Alliansen har varit mer förslagna än så. De har redan från början väldigt skickligt planterat ord och begrepp för att beskriva deras "verklighet". Ett av dessa ord som blivit ett begrepp som skall rättfärdiga allt man gör är "arbetslinjen". Det är detta begrepp som skall rättfärdiga ändringar i A-kassa, neddragningar i sjukpenning, förändringar i arbetsrätt, o.s.v.

Det är något som låter bra, men för de som drabbas av "arbetslinjens" konsekvenser innebär det många gånger en livskatastrof. För många "vanliga människor" har "arbetslinjen" snarare blivit ett skällsord. En vackert ord som skapar ett A och ett B lag i samhället, ett ord som bidrar till lönedumpning och för många rycker undan möjligheten till ett drägligt liv.

Att det dessutom är så att detta fina ord dök upp för första gången, åtminstone i det offentliga rummet, efter att ledande moderater gjort ett besök i Borlänge på ett företag som enligt sin egen hemsida arbetar med "Att stödja individers och gruppers kompetensutveckling för ett rikare arbetsliv och en ökad livskvalitet" blir ordet än mer patetiskt. Företaget heter nämligen Arbetslinjen Klippan, och har en ideologi och ett arbetssätt som i många stycket står ljusår från det den nuvarande regeringen står för.

Om inte "vanliga människor" upplever att "arbetslinjen" faktiskt betyder att människor får behålla sin värdighet och sitt människovärde kommer det inte hjälpa att försköna historien eller försöka skapa vackra ord för något som i människors vardag inte blir så vackert.

Den senaste moderatstämman ger allt för många tråkiga signaler om att vi snart har en "kejsare" som är naken.

Fångväxlingen…

Den senaste fångväxlingen mellan Hamas och Israel har under de senaste dagarna debatterats i internationell media som CNN och Al Jazeera  m.fl. Vem har vunnit på det, och vad kan det betyda för den fortsatta processen för fred. Frågorna är många och ingen kan vara säker på svaren.

En av frågorna som varit uppe till diskussion är det som man uttrycker som ”en oproportionerlig” fångväxling. Över tusen palestinier mot en israel. Har detta varit att uppmuntra terrorism?

När man hört de första ropen från Gaza skalla ”flera Shalit”, förstår man att många tycker detta med fångväxling kan utvecklas till en ”god” affärsidé. Rop som gör att många kritiker upplever att de fått vatten på sin kvarn. Samtidigt kan man se det ur ett annat perspektiv, och det är det faktum att Hamas nu ser en levande israelisk soldat som mer värd än en död. Och med tanke på att det i israeliska fängelser finns över 5200 palestinska fångar är risken överhängande.

Personligen kan jag inte låta bli att notera den glädje som både israeler och palestinier utryckte på samma dag över samma händelse. Att det faktiskt kan hända något i regionen som båda parter kan beteckna som ”seger” och som skapar fest och glädje på båda sidor i konflikten. Tänk om mer fokus kunde ligga på det och att parterna tillsammans, för nu går det ju att förhandla även med Hamas, mer kunde fundera på hur nästa steg kan se ut som ger samma glädje och fest på båda sidor.

”Imagin…”

Genidrag av S?

Har det som för en vecka sedan började med en serie självmål av det Socialdemokratiska partiet och dess ledare vänts till seger? Det kan finnas delade meningar kring S ledningens beslut att ställa sig bakom Håkan Juholt som partiledare. Men ingen i partiet kan väl klaga på det mediautrymme man fått under den gångna veckan.

Partiledardebatten förra helgen blev en kort nyhet. Ingen minns vad som sades. I veckans ekonomidebatt låg allt fokus på Juholt. Och hela helgen kommer åklagares beslut och partiledningens beslut debatteras. Ingen kommer notera att Folkpartiet har landsmöte. Deras politiska budskap kommer i nog som mest bli en randanmärkning.

Till veckan kommer varje TV studio vilja ha Juholt i soffan, och när han sedan ger sig ut på rundresa i landet kommer varje lokaltidning skriva om S och dess ledare och varje lokal TV och radiokanal bevaka besöken. En genial taktik som kommer ta allt mediautrymme på de politiska sidorna en lång tid framöver. Om Juholt sedan under sin "eriksgata", som några kommer försöka göra till ett gatlopp, lyckas med konststycket att dra erfarenheter från hur han själv blivit behandlad i relation till andra bidragstagare som råkat illa ut för mindre felsteg, är segern inte långt borta.

Det kommer bli svårt för övriga partier att få plats i media framöver. Om Alliansens media strateger kunde gå hem och fira förra helgen finns det nog anledning till mindre firande denna helg.  

Likhet inför lagen?

Den så kallade juholtsaffären har gått vidare till rättslig granskning. I Sverige råder den principen att alla är oskyldiga, oavsett hur skyldig man tyckas. Det ligger nu på åklagaren att bevisa bortom allt rimligt tvivel att den misstänkte är skyldig. ( http://www.svd.se/nyheter/inrikes/framtid-pa-en-skor-trad_6540723.svd )

Men den senaste affären har uppenbarat att det i frågan om vår relation till myndigheter gäller andra ordningar för oss vanliga dödliga. Om vi vanlig gjort samma misstag som Juholt är vi på förhand dömda, och det kommer att ligga på oss att inför en rättslig prövning bevisa vår oskuld. Vi kommer per automatik betraktas som skyldiga.
Den nu uppkomna situationen visar på ett plågsamt sätt hur lagstiftarna gett sig själva "fribrev". Oavsett hur juholtaffären utvecklas kommer detta faktum, att det inte råder likhet inför lagen, späda på politikerföraktet. Något som kommer slå mot alla politiska partier.

Detta är något som borde engagera alla lagstiftare som vill återskapa förtroendet för politiken. I synnerhet med tanke på den jakt som pågår på alla sjukskrivna och arbetslösa. Alla borde vi behandlas lika.

Stormvarning för Juholt uppgraderad till orkanvarning

Det blir värre och värre. Det som först framställdes som en blunder i "ovetskap" framstår mer och mer som ett systematiskt medvetet handlande.

Det var inte bara september månads "felinlämning". Det var inte bara det senaste året. Det har pågått i fyra år! Och det är inte hans lägenhet, utan han har flyttat in i sin sambos lägenhet, vars hyra han "fakturerarat" skattebetalarna hela kostnaden för.

Nu riskerar stormvarningen att istället bli orkanvarning. I synnerhet som Juholt lett sin riksdagsgrupps seminarium kring etiska frågor. Det blir allt svårare med "förklaringarna".

Det som av vissa framställt som ett bättre agerande av Juholt än Sahlin framstår allt mer som ett medvetet mörkläggningsförsök, vilket i mina ögon är värre än uppenbart dåliga bortförklaringar.

Som jag skrivit i tidigare inlägg ska det bli intressant och se hur S och media kommer att hantera denna fråga.

En "timeout" och att lämna över stafettpinnen till vice i rang vore klädsamt. I synnerhet som hans agerande kan få rättsliga påföljder. Och innan allt är utrett kan vi nog befinna oss på andra sidan nyåret.

Det hela går inte längre att försvara som "en blunder". Det kommer fullständigt undergräva trovärdigheten för politiker i synnerhet med tanke på den stora jakt på "vanliga" fifflare" som pågår.

Skicka en Toblerone till Mona.

Stormen tilltar för Håkan Juholt och den stora principiella frågan är om denna skandal i Socialdemokraternas ledning kommer att hanteras på samma sätt som förra gången då det begav sig. Eller kommer det visa sig att Sverige inte är ett så jämlikt samhälle som vi önskar.

Det finns bedömare som tror att Juholt kommer att komma undan på ett helt annat sätt än vad Mona Sahlin gjorde (handlade inte bara en en Toblerone). I reda pengar räknat är "Juholtaffären" tre gånger större. Om det skulle vara så att denna affär skulle blåsa över utan större konsekvenser för Juholt uppstår två besvärliga frågor.

Den första är: Har vi som samhälle blivit mer toleranta till fiffel och fusk?

Om svaret är nej på den första frågan kommer den andra "som ett brev på mejlen": Bedömer vi kvinnor och män olika i vårt land?

En rimlig konsekvens för S i detta läge vore nog att redan nu börja fundera på en ny ledare.

Eller så kanske man skulle kunna lösa det hela med att offentligt be Mona om ursäkt för att hon blev petad för en sådan "småsak" och låta Håkan lufsa på som ledare.

Ett sätt att visa sin ursäkt på vore kanske att alla S anhängare skickar en Toblerone till Mona med ett litet hjärta på.

Tre självmål på en dag av S

Alliansens PR-makare har lugnt kunna ta helg och gå hem och fira. Socialdemokraterna har på en dag lyckats göra tre självmål. Även Sverige Demokraterna jublar.

Det första är avslöjandet om Juholts girighet, eller ”generositet” mot sambon, då han trodde att hela kostanden för lägenheten var hans, och därmed hans ”rätt” att få ersättning för. Detta trots påpekande från berörd myndighet.

Det andra är Repalus idé om att utvisa svenska medborgare, om det är ett genom invandring förvärvat medborgarskap, som begått brott. Man funderar om det ska stå ett litet ”d” i anslutning till hans ursprungliga partibeteckning. En farlig väg att gå om vi så tydligt skulle skapa ett A och B medborgarskap.

Det tredje är Socialdemokratins vägran att vara med i den kommande TV debatten. Man har därmed lämnat walkover och också bidragit till att ge sina politiska opponenter och motståndare gratis utrymme i media samt själva framstå som dagisbarn.

 Man kan ju dock undra om de i ledningen fått indikationer om Repalus uttalanden och också Juholts fiffel och att de därför avstår från en offentlig debatt. En debatt som då helt skulle riskera handla om trovärdighet och S allians med SD. Själv tycker jag det hade varit ärligare att ta debatten offentligt istället för att som nu sticka huvudet i sanden och hoppas att det blåser över. Skärpning!

Ett folk på vandring.

HB Hammar har satt fingret på en öm och viktig punkt i det svenska kulturarvet. Vad ska vara kyrkans huvuduppgift, att förvalta byggnader eller producera verksamhet?

Som påpekats kommer bevarandet av fastigheter kräva stora ekonomiska resurser. Även om det är många lokaler som kan ha alternativa användningar vid sidan om gudstjänster, är frågan inte alltid enkel. Det har redan många kyrkor och kristna samfund fått erfara då man upplåtit lokal till något arrangemang som väckt anstöt eller betraktats som "okristligt". Inte heller alla lokaler är lämpade för detta och alla lokaler har inte samma kulturvärde.

Som påpekas av Henrik Lindblad när han skriver: "Vi vill behålla så många kyrkor som möjligt och se till att de används", så finns det ett utrymme för rivning.

Många av de övriga kyrkosamfunden i Sverige har bittert fått erfara detta, hur fastigheter tenderar att bli gökungar som äter oss ur boet. Eller hur lokaler som under goda föresatser har avyttrats till någon som lovat bevara dem, men efter några år fått se det gamla bönhuset förfalla och stå där som ett mausoleum. Det hade varit bättre om lokalerna rivits.

Jag möter inte heller sällan kollegor från Svenska kyrkan som nästan beklagar att man har ett historiskt monument att förvalta och därmed inte kan anpassa eller bygga om det till dagens verksamhet. Det som ska vara en hjälp för livet i kyrkan blir istället ett hinder.

Jag förmodar att det skulle vara fullständigt otänkbart att sälja kyrkan till något icke kristet samfund som man även gjort i England. I Leicester norr om London finns ett gammalt stort Baptistkapell, den kyrka som var först med att sända missionärer till den nya kolonin Indien för att kristna hinduer. Den kyrkan är idag såld och omvandlad till ett hindutempel för alla hinduer i staden. Personligen har jag inga problem med detta, men om "Svensson" får välja mellan att spränga eller sälja i detta läge förmodar jag att de flesta skulle vilja spränga.

För att slutligen citera en klok kyrkoherde och vän då jag beklagade mig över att behöva avyttra ett bönhus.: "Guds folk har alltid varit ett vandringsfolk. Se bara på israels folk hur de hade ett tält med sig som de satte upp en tid och sedan tog ner för att gå vidare till nästa plats. Vårt problem är bara att vi byggt våra tält med sten."

Goda nyheter från USA!

Vi har under det senaste året inte fått allt för goda nyheter från ”Det stora landet i Väster”. Krisande ekonomi, förlamad politisk ledning och hugade presidentkandidater på den republikanska sidan som allvarligt fått mig att fundera över USA:s världsbild och självbild. Alla tycks drömma om att få vara en ”global Clintan” klippt ur någon dålig västernfilm.

Att nu Sara Palin inte tänker ställa upp som presidentkandidat för republikanerna måste i ljuset av detta ses som en riktigt god nyhet. Vi får hoppas att det finns någon sansad kandidat som inte sitter i greppet på Tea party rörelsen, och som kan bli en värdig motkandidat till Obama i den kommande kampen om makten i USA. Framförallt en kandidat som inte framställer det amerikanska folket som vettvillingar som är beredda att lösa alla konflikter med revolvern.  

Kostnad eller investering?

SD har presenterat sin budget och som vanligt, med en dåres envishet, upprepar de att invandringen är en kostnad. I tidigare inlägg jag gjort har jag lika envist hävdat att det är fel resonerat att på det sättet räkna invandringen som en kostnad.

Jag fick i det inlägget även mothugg. I kritiken hävdades att man visst kan se det som en kostnad och att vi också räknar på vad pensionen kostar. Förvisso, men vi har väl aldrig haft för avsikt att avskaffa pensionärer?

Att ställa invandringen mot pensionärer, och mellan rader låta påskina att pensionärer skulle få bättre ekonomi genom avskaffandet av invandringen är osmakligt. Det finns andra områden som det då kan finnas skäl avstå ifrån, t.ex. sänkt restaurangmoms eller ytterligare jobbskatteavdrag om pengarna inte skulle räcka. Men nu är det inte så.

Sverige är ett rikt land som har råd med både bättre villkor för pensionärer och den rimliga invandring vi har idag. Invandringen berikar Sverige.

Att det i denna debatt mot invandring även framförs argument som "hotet om islamisering" är otrevligt. Mycket av den retorik som förs i den argumentationen påminner skrämmande mycket om den vokabulär som användes på 1930-talet mot judarna. När jag därtill noterar att det i "islamiseringsdebatten" framförs argument mot hallal slakt och omskärelse kan jag inte låta bli att misstänka att strategin är att med "muslimerna" även kunna få bort judarna som ju också praktiserar omskärelse och särskild slakt, som i deras fall kallas kocher. ( Här behöver både djurrättsaktivister och humanister se upp så att vi inte går i fällan.)

Invandring är inte en kostnad, det är en investering för Sveriges framtid och världen.

Vad i består rädslan?

Världen håller andan och undrar vad som kommer hända efter palestiniernas ansökan om fullvärdigt medlemskap som nation i FN. Alla är överens om att palestinier ska få en egen stat vid sidan om Israel. Frågan är bara hur det ska gå till.

Oavsett vad man tycker om den palestinska myndighetens val att nu vända sig till FN kan jag inte låta bli att bli lite konfunderad. Den stat som starkast motsätter sig ett palestinskt försök att få status som nation är den nation, Israel, som för lite över 60 år sedan själva ensidigt utropade sig som stat innan frågan var färdigbehandlad i FN.

Ett beslut till palestiniernas fördel i FN skulle i alla fall kräva förhandlingar och avtal. Vad består då deras egentliga rädslan i? Och varför svarar man i USA med att dra in ekonomiskt stöd till palestinierna? På vilket sätt är det ett stöd till Israel?

Israel kräver att palestinierna första ska erkänna staten Israel om en judisk nation innan man kan tänka sig en plats vid ett förhandlingsbord, samtidigt som palestinierna kräver ett stopp av bosättningsexpansionen. Även på denna punkt riskerar Israel att hamna på minuskontot.

Att få ett stopp på bosättningarnas expansion är ganska logisk. Varje kvadratmeter som bebyggs med bosättningar är ur palestiniernas perspektiv "förlorad" mark. Mark som alltså på grund av som det heter i regionen "facts on the ground" redan ska betraktas som tillhörig Israel. En politik som pågått i decennier och i praktiken fördrivit palestinier från deras mark. Ett faktum som knappast kan stärka Israels aktier i det internationella perspektivet.

Att samtidigt kräva att bli erkänd som en judisk nation gör inte saken enklare. Vad menar staten Israel egentligen med detta? Jag tror inte de själva är riktigt överens, men oavsett vad man menar kommer det skapa problem för Israel och israeler själva.

Menar man att det ska vara en stat enbart för etniska judar? Alltså endast för de som kan visa att man på mödrenet härstammar från judar. Eller är det en stat enbart för de som bekänner sig till den judiska tron, och i så fall i vilken tolkning? Eller ska det vara både ock?

Oavsett vilket kommer man tvingas till att antingen skapa en religiös stat, och lagarna för den kan vi finna i tredje Mosebok, eller en etnisk stat. Inga av dessa lösningar har i historien visat sig vara goda statslösningar. Ta bara Sydafrika under apartheid eller nuvarande Iran som exempel vad som händer om det ena eller det andra får för stort inflytande på en stadsbildning. (För den som kan historien finns det många dåliga "kristna" exempel, och apartheid var för övrigt grundad på kristen teologi.)

Som det ser ut just nu är palestinierna de enda som ser detta då de vägrar erkänna staten Israel som en judisk stat. (För den som vill fördjupa sig i denna problematik kan följa denna länk http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/09/201192614417586774.html en ovanligt balanserad och tänkvärd artikel)

Att erkänna Palestina som en fullvärdig medlem av FN är något som jag tror skulle gynna staten Israel mer än palestinierna i första steget. Israel har inget att förlora på detta medan palestinierna kommer att vinna oavsett det blir ja eller nej. Israel är den som har mest att förlora på ett nej.