Höstperspektiv

Hösten kan ibland kännas lite vemodig. Sommaren ligger bakom och det går mot mörkare tider.  Träden avlövas, det känns som om livet försvinner i naturen.

Samtidigt kan hösten bära på en enorm skönhet. Dagar av en hög klarblå himmel och med en skog som glimmar gult och rött. Och hemma i skåp och skafferier finns vittnesbörd om skörd. Bär, frukt, svamp, m.m. har hämtats hem, syltats och saftats, torkats och fryst, allt för att vi i vinterns mörker ska kunna njuta av det som under sommaren grott och under hösten mognat till att ge oss glädje och liv.

Naturen gör sig nu redo för andhämtning genom att släppa på all sin barlast som inte behövs för att i vilan under vintern få nya krafter att gro till våren. En växt som under nästa sommar får växa till sig för att nästa höst, ingen, mogna till skörd.

Det finns en tydlig rytm mellan vila, växt, mognad och skörd. Något som kanske kan hjälpa oss att få perspektiv och rytm i våra egna liv där allt ska gå så fort. Vila har sin tid, växt har sin tid, mognad har sin och resultat i form av skörd har sin. Tiden blir en viktig faktor emellan de olika perioderna. Tiden blir en viktig bidragande faktor som gör det hela möjligt.

Jag tror det är viktigt att hitta denna rytm och insikt i livet, att vi behöver tid och vi behöver höst i våra liv för att saker och ting ska så att säga ”mogna fram”. En tid då vi likt träden får släppa allt det som kanske blir i vägen och se det som mognat fram.

Ett sätt som kyrkan genom historien format för att vi ska få kunna vara i ett sådant ”stadium” är andakten. En stund av stillhet, eftertanke och bön som kan genomföras enskilt i hemmet, eller tillsammans med några på något lämpligt ställe som ger ro och stillhet. Ett tillfälle då jag får släppa allt som tynger och skymmer för ett ögonblick, - stanna upp i en inre vila för att sortera tankar och känslor och i bön lämna över allt i Guds händer. En tid då inget produceras, men mycket kan mogna.

Det är en möjlighet som finns där året om, varje dag oavsett årstid. En tid då vi får mogna i vårt inre för att ge glädje och liv.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det mycket lättare att tänka att jag ska lägga tid på löpning för att bygga upp kroppen, läsning för att bygga upp tanken, o.s.v. Men att göra ”ingenting” för att mogna i mitt inre, att bygga upp mitt inre, det glömmer jag så lätt. Andakten är nog ett underskattat redskap i detta. Hösten ger nya perspektiv att fundera över…