Massinvandring!??

SD (Sverige Demokraterna) använder ordet ”massinvandring” som ett återkommande mantra i debatten. Allt för att inpränta i oss en bild av att det är en fullkomligt okontrollerad ström av utländska medborgare som av olika skäl vill komma och bo i vårt land. Långsamt börjar ordet fräta sig in i vårt kollektiva medvetande, att vi snart inte kan höra ordet ”invandring” utan att omedvetet lägga till prefixet ”mass”.

Jag undrar bara vad SD skulle använda för ord om det över våra gränser kom samma mängd av flyktingar som kommit från Afrikas horn till grannländerna, eller som kommit över gränserna från Libyen till grannstaterna. Där kan man verkligen tala om ”massor”.

Ja men, kanske vän av ordning säger; det är ju flyktingar och inte ”invandrare”.

Just ja, man kanske skulle behöva göra en viss specificering. Det underlåter SD och slirar inte bara på ”mängden” utan också på definitionen. I vissa lägen räknas alla som ”invandrare” som är födda utanför Sveriges gränser. Den kategorin kan delas upp i följande undergrupper: utlandsfödda svenskar (dit undertecknad hör), adopterade barn, flyktingar ( kvotflyktingar som tagits hit med FN:s hjälp och de som lyckats ta sig hit själva), återförening av splittrade familjer, från utlandet inhämtade experter och särskild arbetskraft, samt slutligen folk som av olika anledningar tycker Sverige är ett bra land och vill invandra hit. Att i detta perspektiv använda begreppet ”massinvandring” är både subtilt och djävulskt.

När man sedan försöker göra en ”kostnadskalkyl” på detta blir det än mer djävulsk. Som några debattörer redan påpekat kostar ju även en ”vanlig” svensk innan han/hon blir produktiv i samhället. Om en ”invandrarkalkyl” ska bli helt rättvisande bör man även ta med intäktssidan, d.v.s. den betydelse människor med kompetens från andra länder och kulturer kan betyda för svenskt näringsliv och utveckling av den svenska välfärden. Ta bara den egyptiska tjejen på en träindustri i västra Dalarna som öppnat en helt ny marknad i arabvärlden för svenska trävaror. Eller vad det kan ha för betydelse för det globala samhället när de som präglade av det svenska generösa samhället försöker återvända och omforma sina egna samhällen till något bättre. Som Dawid Isak eller svensken som nyligen fått en hård dom i Bahrain.

Vilka ska vi sedan göra ”lönsamhetskalkyler” på när vi ”löst invandrarproblemet”, handikappade och andra ”kostsamma”. Nej bevare oss från sådan dårskap.

Sverige har i det långa loppet bara att vinna på att det kommer människor från andra delar av världen, och tror vi att vårt land är så fantastiskt har också världen något att vinna på det. Men det är ingen enkel fråga beträffande hur vi kan hantera detta på bästa sätt. 


l frågan om hur vi klarar mottagandet av människor från andra länder och kulturer finns det visst mycket mer att önska och denna diskussion måste vi föra utan att stigmatisera grupper eller ställa dem mot varandra. Vad är integration och hur ska den se ut? Jag har själv varit i Leicester och studerat hur man där arbetat med frågan inklusive religionsdialog. Mycket tänkvärt, men det får vi ta en annan gång.

Fotbollshuliganism har nått flygbolag?

Läser i dagens nätupplaga av DN att SAS lanserar en App med ett spel som hånar alla flygbolag som inte kan hålla tiden. Nu räcker det inte längre att heja på det egna laget utan man måste också dissa motståndarna. Nästa steg måste då rimligen bli att anklaga ”domaren” ( luftfartsverk och myndigheter ) om det skulle börja gå dåligt för bolaget. Rena huligan fasoner. Har man sedan som jag blivit ”akterseglad” av SAS för att det har varit viktigare att hålla tidtabellen än att vänta på passagerare som kommit med anslutande flyg, och som står vid gate och vill komma ombord 5 min före avgång blir jag bara arg. För mig innebar SAS punktlighet 12 timmars försening.

Sorg och internet

Min gode vän Jan Svärdhagen som arbetar med frågan om internet och etik slängde härom dagen ut en fråga om någon hade något att säga om sorgebearbetning och internet. Istället för att ge honom en kort replik delar jag mina erfarenheter här.

Internet ger oss människor en ny möjlighet att bli "odödliga". Det kan för vissa innebära att man försöker låta sitt döda barns Facebook konto leva vidare så länge man kan, och där låta vänner lägga in sina "minneskommentarer" Och går det inte att hålla kontot vid liv kan man alltid byta sin egen profilbild till den dödes för att på så sätt hedra minnet. Jag har vänner i min bekantskapskrets som gjort båda. (Finns inte bland mina vänner på Facebook så sluta leta. )

Omvänt finns det ett problem för de som mist en nära anhörig och vill få någons blogg eller profil bortplockad. Utan inloggningsuppgifterna blir det ett stort problem för de anhöriga.

Många begravningsbyråer erbjuder idag tjänster i sina "arkiv" där man kan skriva in vad man vill ska hända med ens konton när man dör. Lika så erbjuds idag tjänster via de större begravningsorganisationerna Fonus och SBF där man kan både hedra och uppmärksamma den döde som ett led i en sorgebearbetning på nätet.

Man skulle teoretiskt även själv kunna skriva och arkivera sin egen dödsruna och även ha en bunt med färdiga bloggar ligga som publiceras efter en död så att man så att säga "bloggar från andra sidan". Alltså ha låsta filer som kan öppnas av någon som anförtrotts koden att öppna arkivet efter ens död. Något som jag kan tycka är etiskt tveksamt. Detta har jag inte sett någon privat använda ännu, men tekniken finns och används bl.a. som hot eller säkerhet av människor som känner sig utsatta på något vis. Senast detta var uppe i det offentliga rummet var Wikileaks hot om det skulle hända Assange något.

Jag har också mött människor som bloggar under sin egen eller en nära anhörigs sjukdomstid som ett offentligt terapeutiskt samtal. En form av sorgebearbetning som i vissa fall ersatt själavårdssamtalet. Problemet är bara att man själv ofta befinner sig i ett sårbart läge och därmed offentliggör saker som man kanske borde hållit privat. Lika så kan man använda bloggen som en efterbearbetning.

Sedan har vi det nya fenomenet som dök upp efter massakern på Utöya då man genom ett Twitter kunde få det att tändas ett ljus på en hemsida och därigenom visa sin delaktighet i ett sorgearbete.

Det är helt kort de "fenomen" jag stött på i min vardag. Bra eller dåligt? Tja, annorlunda och nytt. Jag kan bara konstatera att vårt strävan efter att göra någon "odödlig" inte är något nytt. Det har alltid varit en del av vår sorgebearbetning. Se bara pyramiderna, eller som vi konstaterat i vår egen släktforskning, när ett barn dog fick nästa som föddes av samma kön ta över den dödes namn för att bära det vidare. Också det en slags sorgebearbetning. Inget nytt under solen alltså!  

I väntan på stat i väntan på våld?

I samband med palestiniernas ansökan till FN om ett erkännande som fullvärdig medlem har det spekulerats i media om risken för ökat våld från palestinier mot israeler. Man har bl.a. pekat på de folkrättsligt vidriga raketbeskjutningarna från Gaza mot de södra delarna av Israel och den tragiska attacken vid gränsen mot Egypten som krävde flera liv. I rädsla för att det skulle kunna bli mer våld på Västbanken har både israeliska bosättare och militär rustat sig för att kunna möta ett sådant hot.

Tråkigt nog har det ”lågintensiva  krig” som under lång tid pågått på Västbanken inte uppmärksammats så mycket. Därför är det SR gör en viktig insats. Den israeliska bosättarrörelsen har, sedan det som de uppfattar som ”hotet om fred” kommit allt närmare, gjort åtskilligt för att flytta fram sina positioner. Genom att systematiskt hota och trakassera palestinierna har de hoppats på en konfrontation som ska fördriva palestinierna från deras mark. Enligt FN:s organ för mänskliga rättigheter har antalet attacker från bosättare riktade mot palestinier hittills i år ökat från 198 till 310. En markant ökning. Dessa sammandrabbningar har lett till 136 skadade palestinier och 27 skadade bosättare.  De flesta av dessa drabbningar har slutat med internering av palestinier som försvarat sin mark och utegångsförbud för de intilliggande palestinska samhällena, medan bosättarna lugn har kunnat dra sig tillbaka utan hot om rättsliga påföljder. Ett mönster som långsamt men säkert riskerar undergräva Israel som rättsstat, och om de mest extrema bosättarrörelser lyckas i sina uppsåt kommer bidra till etnisk rensning.

Bosättarrörelsen är som jag ser det inte bara palestiniernas problem. De är om möjligt ett större israeliskt inrikesproblem. De hotar rättsstaten, korrumperar demokratin och håller större delen av sitt eget folk som gisslan genom sitt sätt att agera i den rådande konflikten.

Det vi hittills har sett som ”lösning” från den israeliska regeringens håll har varit att hela tiden peka finger på palestinierna och deras problem för inte behöva ta tag i sina egna. Och så länge det finns en stark proisraelisk lobby som okritiskt stöder denna bosättarrörelse blir det svårt för Israel att komma till en lösning. De som stöder bosättarrörelsen gör staten Israel en björntjänst.

En stilla bön och förhoppning är att den pågående processen ska kunna adressera dessa problem på ett mer rättfärdigt sätt.

Enhet det samma som enfald?

I söndags var temat "Enhet i Kristus". Många gånger i historien har denna enhet definierats som en åsiktsgemenskap. Man har formulerat en teologi som utgör den norm som alla måste hålla sina tankar och tolkningar inom. Om man inte delat denna teologi, det vill säga ifrågasatt tolkningar eller kommit med nya, har man fått packa och dra. Det har hotat enheten.

Men ska tro vara en åsiktsgemenskap?

Historien är full av tråkiga exempel, både religiösa som politiska, som visar att om det är "åsikten" som ska vara grund för enhet blir det inte bra. Historiskt har det varit den som har haft makten som formulerat vad som ska vara rätt åsikt eller inte. Sedan har de som har makten drivit igenom "den rätta läran" med våld och hot. I kyrkans historia har vi inkvisitionen, bannlysningar och kyrkosplittringar som avskräckande exempel. I de politiska sammanhangen har vi diktaturer av olika slag som vuxit fram där nazismen är det mest skrämmande exemplet. Allt för att vi vill se till att det är "rätt tro" som gäller. En "rätt tro" som inte tål opposition kan aldrig vara rätt tro.

Kyrkans enhet måste därför ha en annan grund och utgångspunkt. Kyrkans enhet har som jag ser det, sin grund i Jesus Kristus; det han har gjort i sin försoningsgärning som uppenbarat Guds nåd och kärlek. Enheten ligger redan där som en grund i Kristus och vår utmaning är att förhålla oss till varandra på samma sätt som Kristus förhåller sig till oss. Med försoning och kärlek.

Det betyder att kyrkans enhet grundas i en ömsesidigt försonande respekt för varandra i en strävan av kärlek. Detta blir en utmaning för oss därför att enheten är inget vi kan välja, men väl hur vi vill förhålla oss till den.

Det betyder inte att vi alltid är överens om tolkningar eller att vi aldrig bråkar. Strider sker i de bästa av familjer. Men det innebär att vi försöker förstå varandra, söker försoning med varandra och kan visa varandra respekt och kärlek även om vi inte är eniga i tanke. I en kyrka präglad av denna enhet finns det olika åsikter, olika tolkningar, olika yttringar därför att de sporrar oss och utmanar oss att hela tiden tänka större om Gud. Samtidig kan vi känna förtröstan och trygghet i att vi alla hör ihop i en och samma Gud. Något för kommande kyrkomöte och samfundsbildningar att tänka på.

Gud bevare oss från enfald...

Idag får vi se vad som händer…

Det är lätt att få intrycket att det i Israel, som det ser ut i media, finns ett kompakt motstånd mot en palestinsk stadsbildning.  Så är det inte. I dagens nätupplaga av Haaretz kan man läsa om en manifestation under ledning av en tidigare parlamentsledamot, Yael Dayan, till stöd för palestiniernas sak. Lika så kan vi i New York times upplaga från den 21 september läsa om den tidigare premiärministern Ehud Olmerts tankar och strävan till en tvåstatslösning. Som Olmert beskriver det slarvade palestiniernas företrädare Mahmoud Abbas bort tillfället och man hann inte komma till en lösning innan Olmert fick gå på grund av korruptionsanklagelser. Nu ser det ut som om det är Netanyahu som håller på att spela bort korten.

Om det inte kommer igång en riktig fredsprocess och om palestinierna blir stoppade i FN kommer det förmodligen höjas röster bland palestinierna att helt lägga ner tanken på en tvåstats lösning och istället sträva efter en gemensam stat. Dessa tankar, att palestinierna skulle lägga ner sin aspiration på en egen stat och bli ett med staten Israel, har länge tillskrivits en liten intellektuell elit bland palestinierna. Men jag har mött dessa tankar från oväntade håll och från människor som är att betrakta som gräsrötter. Till och med i en så konservativ stad som Nablus. De menar att de skulle lösa alla problem.

-         -  Vi behöver inte strida om gränser eller huvudstad. Vi behöver inte krångla med frågan om återvändandet eller bosättningarna. Då kan vi alla ha samma rätt att bo och verka var vi vill i vårt gemensamma land, säger de.

Inte alla som säger på detta vis inser att en sådan lösning kommer att ta tid. Har man lagt ner över 60 år på att bygga misstro och hat kommer det ta lång tid innan man kan byta det mot tillit och respekt.

Men dessa tankar väcker panik hos många Israeler. Då skulle drömmen om en ”ren” judisk stat gå förlorad och allt för många är fullt och fast övertygade om att palestinier och judar inte kan leva sida vid sida. Ändock var det det man gjorde innan staten Israel bildades och det är det man gör i idag i vissa regioner i Israel idag, som t.ex. Jerusalem, Jaffa och Nasaret.

Hur som helst vore det klädsamt för den svenska regeringen att stödja att palestinskt medlemskap i FN. Det skulle ge bättre balans för parterna i kommande samtal eftersom de då måste betrakta varandra som likar. 

Två stater kan med respekt för varandra förhandla om gränser och två stater kan med respekt för varandra förhandla fram en union. Ett erkännande av en palestinsk stat hindrar inga processer. 

Och för citera Yalel Dayan i Haaretz: Yael Dayan, speaking at the Tel Aviv event, said it was a disgrace that Israel was calling the Palestinian move a unilateral one, asking: "Isn't the occupation unilateral?"

Nationalism och kultur

Med anledning av dagens inslag i nyhetstimmen om Svenskarnas parti...

Att värna om sitt arv och sin kultur är alltid problematiskt. Att minnas och spara de historiska kulturyttringar som är bra är en sak, men när vi försöker låsa en utveckling eller förändring av ett samhälle eller en kultur dödar vi den. Kultur är alltid något som uppstår i spänningen mellan det som varit, det som är och det som kommer. Det betyder att varje yttring blir på ett eller annat sätt ett avtryck av sin samtid. Bronsålderns kultur och samhälle var inte det samma som järnåldern och järnålderns var något annat än vikingatiden o.s.v. Samtidigt har "det nya" som kommit varit präglat av "det gamla".

Sverige har genom hela sin historia på ett eller annat sätt, på gott och ont, varit en del i en global historia. Nomader flyttad från södern norr ut med smältande isar, vikingar gav sig söder ut för affärer och plundring, kungar och härförare härjade och plundrade Europa under 1600 och 1700 talet. Alla tog intryck, hade utbyten och påverkades.

Att då göra likt nationalister som Sverige Demokrater eller Svenskarnas parti tänker är fullständigt befängt. De talar om att de vill värna Sverige och den svenska kulturen, men om vi verkligen skulle göra som de förespråkar skulle vi döda den svenska kulturen som en levande kultur, för att istället skapa ett etnografisk museum över en sedan länge svunnen historia.

Att därtill lägga galna idéer om att etniskt rensa ett land från alla "icke svenskar" ger mig bara rysningar och illamående. Det finns alldeles för många tragiska och fruktansvärda exempel på länder och folkgrupper som prövat den idén i historien. Det slutar inte bra för någon.  

Höstperspektiv

Hösten kan ibland kännas lite vemodig. Sommaren ligger bakom och det går mot mörkare tider.  Träden avlövas, det känns som om livet försvinner i naturen.

Samtidigt kan hösten bära på en enorm skönhet. Dagar av en hög klarblå himmel och med en skog som glimmar gult och rött. Och hemma i skåp och skafferier finns vittnesbörd om skörd. Bär, frukt, svamp, m.m. har hämtats hem, syltats och saftats, torkats och fryst, allt för att vi i vinterns mörker ska kunna njuta av det som under sommaren grott och under hösten mognat till att ge oss glädje och liv.

Naturen gör sig nu redo för andhämtning genom att släppa på all sin barlast som inte behövs för att i vilan under vintern få nya krafter att gro till våren. En växt som under nästa sommar får växa till sig för att nästa höst, ingen, mogna till skörd.

Det finns en tydlig rytm mellan vila, växt, mognad och skörd. Något som kanske kan hjälpa oss att få perspektiv och rytm i våra egna liv där allt ska gå så fort. Vila har sin tid, växt har sin tid, mognad har sin och resultat i form av skörd har sin. Tiden blir en viktig faktor emellan de olika perioderna. Tiden blir en viktig bidragande faktor som gör det hela möjligt.

Jag tror det är viktigt att hitta denna rytm och insikt i livet, att vi behöver tid och vi behöver höst i våra liv för att saker och ting ska så att säga ”mogna fram”. En tid då vi likt träden får släppa allt det som kanske blir i vägen och se det som mognat fram.

Ett sätt som kyrkan genom historien format för att vi ska få kunna vara i ett sådant ”stadium” är andakten. En stund av stillhet, eftertanke och bön som kan genomföras enskilt i hemmet, eller tillsammans med några på något lämpligt ställe som ger ro och stillhet. Ett tillfälle då jag får släppa allt som tynger och skymmer för ett ögonblick, - stanna upp i en inre vila för att sortera tankar och känslor och i bön lämna över allt i Guds händer. En tid då inget produceras, men mycket kan mogna.

Det är en möjlighet som finns där året om, varje dag oavsett årstid. En tid då vi får mogna i vårt inre för att ge glädje och liv.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det mycket lättare att tänka att jag ska lägga tid på löpning för att bygga upp kroppen, läsning för att bygga upp tanken, o.s.v. Men att göra ”ingenting” för att mogna i mitt inre, att bygga upp mitt inre, det glömmer jag så lätt. Andakten är nog ett underskattat redskap i detta. Hösten ger nya perspektiv att fundera över…