Nu är dataspel på tapeten igen....
När jag var barn lekte vi olika våldslekar. Det var allt ifrån brottningsmacher till rena krigs lekar där vi "pangade på" varandra med ärtpistoler. Värst var det nog när vi lekte indianer och cowboys, då gränsade det till det vi idag kallar mobbing. Att låsa in eller binda "motståndaren" och lämna dem ett tag för att de skulle bli rädda. Idag skulle vi utan tvekan rubricera mycket av det som hände på bakgårdar och i skogsdungar för mobbing och pennalism.
När jag var barn lekte vi olika våldslekar. Det var allt ifrån brottningsmacher till rena krigs lekar där vi "pangade på" varandra med ärtpistoler. Värst var det nog när vi lekte indianer och cowboys, då gränsade det till det vi idag kallar mobbing. Att låsa in eller binda "motståndaren" och lämna dem ett tag för att de skulle bli rädda. Idag skulle vi utan tvekan rubricera mycket av det som hände på bakgårdar och i skogsdungar för mobbing och pennalism.
Samtidigt har barn i alla tider genom lek försökt hantera vuxenblivandet som "mamman, pappa, barn", till mer våldsamma lekar för att hantera det skrämmande och svårbegripliga. Jag minns barnen på gården som lekte begravning och turades om att stoppa varandra i en låda efter att flera av familjerna drabbats av dödsfall i sina släkter.
Vår generation blev inte mer våldsbenägen än den nuvarande fast vi slogs "på riktigt". Samtidigt går det inte komma ifrån att barn for illa i dessa lekar som ibland blev för våldsamma. I det perspektivet måste vi faktiskt, och jag är allvarlig nu, se dessa dataspel som något gott. Här får barn hantera det skrämmande och svåra i en cybermiljö utan att utsätta varandra för direkt fysiskt våld.
Då som nu är det andra faktorer som bidrar till om vi spårar ur i livet. Då som nu är det den närmaste omgivningen och det sociala sammanhanget som påverkar. Men då som nu är det alltid några som vill hitta de enkla förklaringsmodellerna. "-Det är TV:n...", "det är videon", "det är datorn". Men det är aldrig "vi".
