Missrikatad omsorg?

I dagens DN debatterar och argumenterar en rad prominenta personer mot omskärelse. Argumentationen bygger på tankar om barnens rätt, vilket är bra. Men sett ur ett globalt religiöst sammanhang blir konsekvensen av ett sådant förbud förödande då man berövar barnen dess sociala och religiösa sammanhang.

I artikeln lyfts endast de argument som försvarar omskärelsen och som refererar till islam. Men man glömmer att omskärelse har förekommit i den judiska traditionen i över 4000 år och att det är där i den traditionen, som också vårt västerländska tänkande har rottrådar in i, som är grunden för tankarna kring manlig omskärelse.

Jag har i tidigare blogginlägg varnat för att både djurrättsaktivister och humanister riskerar att gå i den fälla som fler främlingsfientliga grupper så listigt gillrat. Med hjälp av hänvisning till djurrätt och människorätt försöker de på olika sätt komma åt islam och tränga undan det i landet, samtidigt som man genom att peka finger på muslimer hoppas få undan även judarna.

Humanism och barnens rätt har inget med förhud att göra. Förhuden kan i vissa medicinska fall t.o.m. vara bra att avlägsna. Viss forskning visar tecken på minskad livmoderhalscancer hos kvinnor som har sex med omskurna män bl.a. Det kanske  i framtiden kan visa sig var mer medicinskt befogat att omskära alla män än att vaccinera kvinnor.

Men det är klart, vi män tycker ju att "lille man" är det allra heligaste vi har och vår kroppskadeångest är lätt att projicera på andra.

Kostnad eller investering?

SD har presenterat sin budget och som vanligt, med en dåres envishet, upprepar de att invandringen är en kostnad. I tidigare inlägg jag gjort har jag lika envist hävdat att det är fel resonerat att på det sättet räkna invandringen som en kostnad.

Jag fick i det inlägget även mothugg. I kritiken hävdades att man visst kan se det som en kostnad och att vi också räknar på vad pensionen kostar. Förvisso, men vi har väl aldrig haft för avsikt att avskaffa pensionärer?

Att ställa invandringen mot pensionärer, och mellan rader låta påskina att pensionärer skulle få bättre ekonomi genom avskaffandet av invandringen är osmakligt. Det finns andra områden som det då kan finnas skäl avstå ifrån, t.ex. sänkt restaurangmoms eller ytterligare jobbskatteavdrag om pengarna inte skulle räcka. Men nu är det inte så.

Sverige är ett rikt land som har råd med både bättre villkor för pensionärer och den rimliga invandring vi har idag. Invandringen berikar Sverige.

Att det i denna debatt mot invandring även framförs argument som "hotet om islamisering" är otrevligt. Mycket av den retorik som förs i den argumentationen påminner skrämmande mycket om den vokabulär som användes på 1930-talet mot judarna. När jag därtill noterar att det i "islamiseringsdebatten" framförs argument mot hallal slakt och omskärelse kan jag inte låta bli att misstänka att strategin är att med "muslimerna" även kunna få bort judarna som ju också praktiserar omskärelse och särskild slakt, som i deras fall kallas kocher. ( Här behöver både djurrättsaktivister och humanister se upp så att vi inte går i fällan.)

Invandring är inte en kostnad, det är en investering för Sveriges framtid och världen.

Vad i består rädslan?

Världen håller andan och undrar vad som kommer hända efter palestiniernas ansökan om fullvärdigt medlemskap som nation i FN. Alla är överens om att palestinier ska få en egen stat vid sidan om Israel. Frågan är bara hur det ska gå till.

Oavsett vad man tycker om den palestinska myndighetens val att nu vända sig till FN kan jag inte låta bli att bli lite konfunderad. Den stat som starkast motsätter sig ett palestinskt försök att få status som nation är den nation, Israel, som för lite över 60 år sedan själva ensidigt utropade sig som stat innan frågan var färdigbehandlad i FN.

Ett beslut till palestiniernas fördel i FN skulle i alla fall kräva förhandlingar och avtal. Vad består då deras egentliga rädslan i? Och varför svarar man i USA med att dra in ekonomiskt stöd till palestinierna? På vilket sätt är det ett stöd till Israel?

Israel kräver att palestinierna första ska erkänna staten Israel om en judisk nation innan man kan tänka sig en plats vid ett förhandlingsbord, samtidigt som palestinierna kräver ett stopp av bosättningsexpansionen. Även på denna punkt riskerar Israel att hamna på minuskontot.

Att få ett stopp på bosättningarnas expansion är ganska logisk. Varje kvadratmeter som bebyggs med bosättningar är ur palestiniernas perspektiv "förlorad" mark. Mark som alltså på grund av som det heter i regionen "facts on the ground" redan ska betraktas som tillhörig Israel. En politik som pågått i decennier och i praktiken fördrivit palestinier från deras mark. Ett faktum som knappast kan stärka Israels aktier i det internationella perspektivet.

Att samtidigt kräva att bli erkänd som en judisk nation gör inte saken enklare. Vad menar staten Israel egentligen med detta? Jag tror inte de själva är riktigt överens, men oavsett vad man menar kommer det skapa problem för Israel och israeler själva.

Menar man att det ska vara en stat enbart för etniska judar? Alltså endast för de som kan visa att man på mödrenet härstammar från judar. Eller är det en stat enbart för de som bekänner sig till den judiska tron, och i så fall i vilken tolkning? Eller ska det vara både ock?

Oavsett vilket kommer man tvingas till att antingen skapa en religiös stat, och lagarna för den kan vi finna i tredje Mosebok, eller en etnisk stat. Inga av dessa lösningar har i historien visat sig vara goda statslösningar. Ta bara Sydafrika under apartheid eller nuvarande Iran som exempel vad som händer om det ena eller det andra får för stort inflytande på en stadsbildning. (För den som kan historien finns det många dåliga "kristna" exempel, och apartheid var för övrigt grundad på kristen teologi.)

Som det ser ut just nu är palestinierna de enda som ser detta då de vägrar erkänna staten Israel som en judisk stat. (För den som vill fördjupa sig i denna problematik kan följa denna länk http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/09/201192614417586774.html en ovanligt balanserad och tänkvärd artikel)

Att erkänna Palestina som en fullvärdig medlem av FN är något som jag tror skulle gynna staten Israel mer än palestinierna i första steget. Israel har inget att förlora på detta medan palestinierna kommer att vinna oavsett det blir ja eller nej. Israel är den som har mest att förlora på ett nej.

Idag får vi se vad som händer…

Det är lätt att få intrycket att det i Israel, som det ser ut i media, finns ett kompakt motstånd mot en palestinsk stadsbildning.  Så är det inte. I dagens nätupplaga av Haaretz kan man läsa om en manifestation under ledning av en tidigare parlamentsledamot, Yael Dayan, till stöd för palestiniernas sak. Lika så kan vi i New York times upplaga från den 21 september läsa om den tidigare premiärministern Ehud Olmerts tankar och strävan till en tvåstatslösning. Som Olmert beskriver det slarvade palestiniernas företrädare Mahmoud Abbas bort tillfället och man hann inte komma till en lösning innan Olmert fick gå på grund av korruptionsanklagelser. Nu ser det ut som om det är Netanyahu som håller på att spela bort korten.

Om det inte kommer igång en riktig fredsprocess och om palestinierna blir stoppade i FN kommer det förmodligen höjas röster bland palestinierna att helt lägga ner tanken på en tvåstats lösning och istället sträva efter en gemensam stat. Dessa tankar, att palestinierna skulle lägga ner sin aspiration på en egen stat och bli ett med staten Israel, har länge tillskrivits en liten intellektuell elit bland palestinierna. Men jag har mött dessa tankar från oväntade håll och från människor som är att betrakta som gräsrötter. Till och med i en så konservativ stad som Nablus. De menar att de skulle lösa alla problem.

-         -  Vi behöver inte strida om gränser eller huvudstad. Vi behöver inte krångla med frågan om återvändandet eller bosättningarna. Då kan vi alla ha samma rätt att bo och verka var vi vill i vårt gemensamma land, säger de.

Inte alla som säger på detta vis inser att en sådan lösning kommer att ta tid. Har man lagt ner över 60 år på att bygga misstro och hat kommer det ta lång tid innan man kan byta det mot tillit och respekt.

Men dessa tankar väcker panik hos många Israeler. Då skulle drömmen om en ”ren” judisk stat gå förlorad och allt för många är fullt och fast övertygade om att palestinier och judar inte kan leva sida vid sida. Ändock var det det man gjorde innan staten Israel bildades och det är det man gör i idag i vissa regioner i Israel idag, som t.ex. Jerusalem, Jaffa och Nasaret.

Hur som helst vore det klädsamt för den svenska regeringen att stödja att palestinskt medlemskap i FN. Det skulle ge bättre balans för parterna i kommande samtal eftersom de då måste betrakta varandra som likar. 

Två stater kan med respekt för varandra förhandla om gränser och två stater kan med respekt för varandra förhandla fram en union. Ett erkännande av en palestinsk stat hindrar inga processer. 

Och för citera Yalel Dayan i Haaretz: Yael Dayan, speaking at the Tel Aviv event, said it was a disgrace that Israel was calling the Palestinian move a unilateral one, asking: "Isn't the occupation unilateral?"