Vad i består rädslan?

Världen håller andan och undrar vad som kommer hända efter palestiniernas ansökan om fullvärdigt medlemskap som nation i FN. Alla är överens om att palestinier ska få en egen stat vid sidan om Israel. Frågan är bara hur det ska gå till.

Oavsett vad man tycker om den palestinska myndighetens val att nu vända sig till FN kan jag inte låta bli att bli lite konfunderad. Den stat som starkast motsätter sig ett palestinskt försök att få status som nation är den nation, Israel, som för lite över 60 år sedan själva ensidigt utropade sig som stat innan frågan var färdigbehandlad i FN.

Ett beslut till palestiniernas fördel i FN skulle i alla fall kräva förhandlingar och avtal. Vad består då deras egentliga rädslan i? Och varför svarar man i USA med att dra in ekonomiskt stöd till palestinierna? På vilket sätt är det ett stöd till Israel?

Israel kräver att palestinierna första ska erkänna staten Israel om en judisk nation innan man kan tänka sig en plats vid ett förhandlingsbord, samtidigt som palestinierna kräver ett stopp av bosättningsexpansionen. Även på denna punkt riskerar Israel att hamna på minuskontot.

Att få ett stopp på bosättningarnas expansion är ganska logisk. Varje kvadratmeter som bebyggs med bosättningar är ur palestiniernas perspektiv "förlorad" mark. Mark som alltså på grund av som det heter i regionen "facts on the ground" redan ska betraktas som tillhörig Israel. En politik som pågått i decennier och i praktiken fördrivit palestinier från deras mark. Ett faktum som knappast kan stärka Israels aktier i det internationella perspektivet.

Att samtidigt kräva att bli erkänd som en judisk nation gör inte saken enklare. Vad menar staten Israel egentligen med detta? Jag tror inte de själva är riktigt överens, men oavsett vad man menar kommer det skapa problem för Israel och israeler själva.

Menar man att det ska vara en stat enbart för etniska judar? Alltså endast för de som kan visa att man på mödrenet härstammar från judar. Eller är det en stat enbart för de som bekänner sig till den judiska tron, och i så fall i vilken tolkning? Eller ska det vara både ock?

Oavsett vilket kommer man tvingas till att antingen skapa en religiös stat, och lagarna för den kan vi finna i tredje Mosebok, eller en etnisk stat. Inga av dessa lösningar har i historien visat sig vara goda statslösningar. Ta bara Sydafrika under apartheid eller nuvarande Iran som exempel vad som händer om det ena eller det andra får för stort inflytande på en stadsbildning. (För den som kan historien finns det många dåliga "kristna" exempel, och apartheid var för övrigt grundad på kristen teologi.)

Som det ser ut just nu är palestinierna de enda som ser detta då de vägrar erkänna staten Israel som en judisk stat. (För den som vill fördjupa sig i denna problematik kan följa denna länk http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/09/201192614417586774.html en ovanligt balanserad och tänkvärd artikel)

Att erkänna Palestina som en fullvärdig medlem av FN är något som jag tror skulle gynna staten Israel mer än palestinierna i första steget. Israel har inget att förlora på detta medan palestinierna kommer att vinna oavsett det blir ja eller nej. Israel är den som har mest att förlora på ett nej.

I väntan på stat i väntan på våld?

I samband med palestiniernas ansökan till FN om ett erkännande som fullvärdig medlem har det spekulerats i media om risken för ökat våld från palestinier mot israeler. Man har bl.a. pekat på de folkrättsligt vidriga raketbeskjutningarna från Gaza mot de södra delarna av Israel och den tragiska attacken vid gränsen mot Egypten som krävde flera liv. I rädsla för att det skulle kunna bli mer våld på Västbanken har både israeliska bosättare och militär rustat sig för att kunna möta ett sådant hot.

Tråkigt nog har det ”lågintensiva  krig” som under lång tid pågått på Västbanken inte uppmärksammats så mycket. Därför är det SR gör en viktig insats. Den israeliska bosättarrörelsen har, sedan det som de uppfattar som ”hotet om fred” kommit allt närmare, gjort åtskilligt för att flytta fram sina positioner. Genom att systematiskt hota och trakassera palestinierna har de hoppats på en konfrontation som ska fördriva palestinierna från deras mark. Enligt FN:s organ för mänskliga rättigheter har antalet attacker från bosättare riktade mot palestinier hittills i år ökat från 198 till 310. En markant ökning. Dessa sammandrabbningar har lett till 136 skadade palestinier och 27 skadade bosättare.  De flesta av dessa drabbningar har slutat med internering av palestinier som försvarat sin mark och utegångsförbud för de intilliggande palestinska samhällena, medan bosättarna lugn har kunnat dra sig tillbaka utan hot om rättsliga påföljder. Ett mönster som långsamt men säkert riskerar undergräva Israel som rättsstat, och om de mest extrema bosättarrörelser lyckas i sina uppsåt kommer bidra till etnisk rensning.

Bosättarrörelsen är som jag ser det inte bara palestiniernas problem. De är om möjligt ett större israeliskt inrikesproblem. De hotar rättsstaten, korrumperar demokratin och håller större delen av sitt eget folk som gisslan genom sitt sätt att agera i den rådande konflikten.

Det vi hittills har sett som ”lösning” från den israeliska regeringens håll har varit att hela tiden peka finger på palestinierna och deras problem för inte behöva ta tag i sina egna. Och så länge det finns en stark proisraelisk lobby som okritiskt stöder denna bosättarrörelse blir det svårt för Israel att komma till en lösning. De som stöder bosättarrörelsen gör staten Israel en björntjänst.

En stilla bön och förhoppning är att den pågående processen ska kunna adressera dessa problem på ett mer rättfärdigt sätt.