Ett folk på vandring.

HB Hammar har satt fingret på en öm och viktig punkt i det svenska kulturarvet. Vad ska vara kyrkans huvuduppgift, att förvalta byggnader eller producera verksamhet?

Som påpekats kommer bevarandet av fastigheter kräva stora ekonomiska resurser. Även om det är många lokaler som kan ha alternativa användningar vid sidan om gudstjänster, är frågan inte alltid enkel. Det har redan många kyrkor och kristna samfund fått erfara då man upplåtit lokal till något arrangemang som väckt anstöt eller betraktats som "okristligt". Inte heller alla lokaler är lämpade för detta och alla lokaler har inte samma kulturvärde.

Som påpekas av Henrik Lindblad när han skriver: "Vi vill behålla så många kyrkor som möjligt och se till att de används", så finns det ett utrymme för rivning.

Många av de övriga kyrkosamfunden i Sverige har bittert fått erfara detta, hur fastigheter tenderar att bli gökungar som äter oss ur boet. Eller hur lokaler som under goda föresatser har avyttrats till någon som lovat bevara dem, men efter några år fått se det gamla bönhuset förfalla och stå där som ett mausoleum. Det hade varit bättre om lokalerna rivits.

Jag möter inte heller sällan kollegor från Svenska kyrkan som nästan beklagar att man har ett historiskt monument att förvalta och därmed inte kan anpassa eller bygga om det till dagens verksamhet. Det som ska vara en hjälp för livet i kyrkan blir istället ett hinder.

Jag förmodar att det skulle vara fullständigt otänkbart att sälja kyrkan till något icke kristet samfund som man även gjort i England. I Leicester norr om London finns ett gammalt stort Baptistkapell, den kyrka som var först med att sända missionärer till den nya kolonin Indien för att kristna hinduer. Den kyrkan är idag såld och omvandlad till ett hindutempel för alla hinduer i staden. Personligen har jag inga problem med detta, men om "Svensson" får välja mellan att spränga eller sälja i detta läge förmodar jag att de flesta skulle vilja spränga.

För att slutligen citera en klok kyrkoherde och vän då jag beklagade mig över att behöva avyttra ett bönhus.: "Guds folk har alltid varit ett vandringsfolk. Se bara på israels folk hur de hade ett tält med sig som de satte upp en tid och sedan tog ner för att gå vidare till nästa plats. Vårt problem är bara att vi byggt våra tält med sten."

Enhet det samma som enfald?

I söndags var temat "Enhet i Kristus". Många gånger i historien har denna enhet definierats som en åsiktsgemenskap. Man har formulerat en teologi som utgör den norm som alla måste hålla sina tankar och tolkningar inom. Om man inte delat denna teologi, det vill säga ifrågasatt tolkningar eller kommit med nya, har man fått packa och dra. Det har hotat enheten.

Men ska tro vara en åsiktsgemenskap?

Historien är full av tråkiga exempel, både religiösa som politiska, som visar att om det är "åsikten" som ska vara grund för enhet blir det inte bra. Historiskt har det varit den som har haft makten som formulerat vad som ska vara rätt åsikt eller inte. Sedan har de som har makten drivit igenom "den rätta läran" med våld och hot. I kyrkans historia har vi inkvisitionen, bannlysningar och kyrkosplittringar som avskräckande exempel. I de politiska sammanhangen har vi diktaturer av olika slag som vuxit fram där nazismen är det mest skrämmande exemplet. Allt för att vi vill se till att det är "rätt tro" som gäller. En "rätt tro" som inte tål opposition kan aldrig vara rätt tro.

Kyrkans enhet måste därför ha en annan grund och utgångspunkt. Kyrkans enhet har som jag ser det, sin grund i Jesus Kristus; det han har gjort i sin försoningsgärning som uppenbarat Guds nåd och kärlek. Enheten ligger redan där som en grund i Kristus och vår utmaning är att förhålla oss till varandra på samma sätt som Kristus förhåller sig till oss. Med försoning och kärlek.

Det betyder att kyrkans enhet grundas i en ömsesidigt försonande respekt för varandra i en strävan av kärlek. Detta blir en utmaning för oss därför att enheten är inget vi kan välja, men väl hur vi vill förhålla oss till den.

Det betyder inte att vi alltid är överens om tolkningar eller att vi aldrig bråkar. Strider sker i de bästa av familjer. Men det innebär att vi försöker förstå varandra, söker försoning med varandra och kan visa varandra respekt och kärlek även om vi inte är eniga i tanke. I en kyrka präglad av denna enhet finns det olika åsikter, olika tolkningar, olika yttringar därför att de sporrar oss och utmanar oss att hela tiden tänka större om Gud. Samtidig kan vi känna förtröstan och trygghet i att vi alla hör ihop i en och samma Gud. Något för kommande kyrkomöte och samfundsbildningar att tänka på.

Gud bevare oss från enfald...

Höstperspektiv

Hösten kan ibland kännas lite vemodig. Sommaren ligger bakom och det går mot mörkare tider.  Träden avlövas, det känns som om livet försvinner i naturen.

Samtidigt kan hösten bära på en enorm skönhet. Dagar av en hög klarblå himmel och med en skog som glimmar gult och rött. Och hemma i skåp och skafferier finns vittnesbörd om skörd. Bär, frukt, svamp, m.m. har hämtats hem, syltats och saftats, torkats och fryst, allt för att vi i vinterns mörker ska kunna njuta av det som under sommaren grott och under hösten mognat till att ge oss glädje och liv.

Naturen gör sig nu redo för andhämtning genom att släppa på all sin barlast som inte behövs för att i vilan under vintern få nya krafter att gro till våren. En växt som under nästa sommar får växa till sig för att nästa höst, ingen, mogna till skörd.

Det finns en tydlig rytm mellan vila, växt, mognad och skörd. Något som kanske kan hjälpa oss att få perspektiv och rytm i våra egna liv där allt ska gå så fort. Vila har sin tid, växt har sin tid, mognad har sin och resultat i form av skörd har sin. Tiden blir en viktig faktor emellan de olika perioderna. Tiden blir en viktig bidragande faktor som gör det hela möjligt.

Jag tror det är viktigt att hitta denna rytm och insikt i livet, att vi behöver tid och vi behöver höst i våra liv för att saker och ting ska så att säga ”mogna fram”. En tid då vi likt träden får släppa allt det som kanske blir i vägen och se det som mognat fram.

Ett sätt som kyrkan genom historien format för att vi ska få kunna vara i ett sådant ”stadium” är andakten. En stund av stillhet, eftertanke och bön som kan genomföras enskilt i hemmet, eller tillsammans med några på något lämpligt ställe som ger ro och stillhet. Ett tillfälle då jag får släppa allt som tynger och skymmer för ett ögonblick, - stanna upp i en inre vila för att sortera tankar och känslor och i bön lämna över allt i Guds händer. En tid då inget produceras, men mycket kan mogna.

Det är en möjlighet som finns där året om, varje dag oavsett årstid. En tid då vi får mogna i vårt inre för att ge glädje och liv.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig är det mycket lättare att tänka att jag ska lägga tid på löpning för att bygga upp kroppen, läsning för att bygga upp tanken, o.s.v. Men att göra ”ingenting” för att mogna i mitt inre, att bygga upp mitt inre, det glömmer jag så lätt. Andakten är nog ett underskattat redskap i detta. Hösten ger nya perspektiv att fundera över…