Fångväxlingen…

Den senaste fångväxlingen mellan Hamas och Israel har under de senaste dagarna debatterats i internationell media som CNN och Al Jazeera  m.fl. Vem har vunnit på det, och vad kan det betyda för den fortsatta processen för fred. Frågorna är många och ingen kan vara säker på svaren.

En av frågorna som varit uppe till diskussion är det som man uttrycker som ”en oproportionerlig” fångväxling. Över tusen palestinier mot en israel. Har detta varit att uppmuntra terrorism?

När man hört de första ropen från Gaza skalla ”flera Shalit”, förstår man att många tycker detta med fångväxling kan utvecklas till en ”god” affärsidé. Rop som gör att många kritiker upplever att de fått vatten på sin kvarn. Samtidigt kan man se det ur ett annat perspektiv, och det är det faktum att Hamas nu ser en levande israelisk soldat som mer värd än en död. Och med tanke på att det i israeliska fängelser finns över 5200 palestinska fångar är risken överhängande.

Personligen kan jag inte låta bli att notera den glädje som både israeler och palestinier utryckte på samma dag över samma händelse. Att det faktiskt kan hända något i regionen som båda parter kan beteckna som ”seger” och som skapar fest och glädje på båda sidor i konflikten. Tänk om mer fokus kunde ligga på det och att parterna tillsammans, för nu går det ju att förhandla även med Hamas, mer kunde fundera på hur nästa steg kan se ut som ger samma glädje och fest på båda sidor.

”Imagin…”

Vad i består rädslan?

Världen håller andan och undrar vad som kommer hända efter palestiniernas ansökan om fullvärdigt medlemskap som nation i FN. Alla är överens om att palestinier ska få en egen stat vid sidan om Israel. Frågan är bara hur det ska gå till.

Oavsett vad man tycker om den palestinska myndighetens val att nu vända sig till FN kan jag inte låta bli att bli lite konfunderad. Den stat som starkast motsätter sig ett palestinskt försök att få status som nation är den nation, Israel, som för lite över 60 år sedan själva ensidigt utropade sig som stat innan frågan var färdigbehandlad i FN.

Ett beslut till palestiniernas fördel i FN skulle i alla fall kräva förhandlingar och avtal. Vad består då deras egentliga rädslan i? Och varför svarar man i USA med att dra in ekonomiskt stöd till palestinierna? På vilket sätt är det ett stöd till Israel?

Israel kräver att palestinierna första ska erkänna staten Israel om en judisk nation innan man kan tänka sig en plats vid ett förhandlingsbord, samtidigt som palestinierna kräver ett stopp av bosättningsexpansionen. Även på denna punkt riskerar Israel att hamna på minuskontot.

Att få ett stopp på bosättningarnas expansion är ganska logisk. Varje kvadratmeter som bebyggs med bosättningar är ur palestiniernas perspektiv "förlorad" mark. Mark som alltså på grund av som det heter i regionen "facts on the ground" redan ska betraktas som tillhörig Israel. En politik som pågått i decennier och i praktiken fördrivit palestinier från deras mark. Ett faktum som knappast kan stärka Israels aktier i det internationella perspektivet.

Att samtidigt kräva att bli erkänd som en judisk nation gör inte saken enklare. Vad menar staten Israel egentligen med detta? Jag tror inte de själva är riktigt överens, men oavsett vad man menar kommer det skapa problem för Israel och israeler själva.

Menar man att det ska vara en stat enbart för etniska judar? Alltså endast för de som kan visa att man på mödrenet härstammar från judar. Eller är det en stat enbart för de som bekänner sig till den judiska tron, och i så fall i vilken tolkning? Eller ska det vara både ock?

Oavsett vilket kommer man tvingas till att antingen skapa en religiös stat, och lagarna för den kan vi finna i tredje Mosebok, eller en etnisk stat. Inga av dessa lösningar har i historien visat sig vara goda statslösningar. Ta bara Sydafrika under apartheid eller nuvarande Iran som exempel vad som händer om det ena eller det andra får för stort inflytande på en stadsbildning. (För den som kan historien finns det många dåliga "kristna" exempel, och apartheid var för övrigt grundad på kristen teologi.)

Som det ser ut just nu är palestinierna de enda som ser detta då de vägrar erkänna staten Israel som en judisk stat. (För den som vill fördjupa sig i denna problematik kan följa denna länk http://english.aljazeera.net/indepth/opinion/2011/09/201192614417586774.html en ovanligt balanserad och tänkvärd artikel)

Att erkänna Palestina som en fullvärdig medlem av FN är något som jag tror skulle gynna staten Israel mer än palestinierna i första steget. Israel har inget att förlora på detta medan palestinierna kommer att vinna oavsett det blir ja eller nej. Israel är den som har mest att förlora på ett nej.

Idag får vi se vad som händer…

Det är lätt att få intrycket att det i Israel, som det ser ut i media, finns ett kompakt motstånd mot en palestinsk stadsbildning.  Så är det inte. I dagens nätupplaga av Haaretz kan man läsa om en manifestation under ledning av en tidigare parlamentsledamot, Yael Dayan, till stöd för palestiniernas sak. Lika så kan vi i New York times upplaga från den 21 september läsa om den tidigare premiärministern Ehud Olmerts tankar och strävan till en tvåstatslösning. Som Olmert beskriver det slarvade palestiniernas företrädare Mahmoud Abbas bort tillfället och man hann inte komma till en lösning innan Olmert fick gå på grund av korruptionsanklagelser. Nu ser det ut som om det är Netanyahu som håller på att spela bort korten.

Om det inte kommer igång en riktig fredsprocess och om palestinierna blir stoppade i FN kommer det förmodligen höjas röster bland palestinierna att helt lägga ner tanken på en tvåstats lösning och istället sträva efter en gemensam stat. Dessa tankar, att palestinierna skulle lägga ner sin aspiration på en egen stat och bli ett med staten Israel, har länge tillskrivits en liten intellektuell elit bland palestinierna. Men jag har mött dessa tankar från oväntade håll och från människor som är att betrakta som gräsrötter. Till och med i en så konservativ stad som Nablus. De menar att de skulle lösa alla problem.

-         -  Vi behöver inte strida om gränser eller huvudstad. Vi behöver inte krångla med frågan om återvändandet eller bosättningarna. Då kan vi alla ha samma rätt att bo och verka var vi vill i vårt gemensamma land, säger de.

Inte alla som säger på detta vis inser att en sådan lösning kommer att ta tid. Har man lagt ner över 60 år på att bygga misstro och hat kommer det ta lång tid innan man kan byta det mot tillit och respekt.

Men dessa tankar väcker panik hos många Israeler. Då skulle drömmen om en ”ren” judisk stat gå förlorad och allt för många är fullt och fast övertygade om att palestinier och judar inte kan leva sida vid sida. Ändock var det det man gjorde innan staten Israel bildades och det är det man gör i idag i vissa regioner i Israel idag, som t.ex. Jerusalem, Jaffa och Nasaret.

Hur som helst vore det klädsamt för den svenska regeringen att stödja att palestinskt medlemskap i FN. Det skulle ge bättre balans för parterna i kommande samtal eftersom de då måste betrakta varandra som likar. 

Två stater kan med respekt för varandra förhandla om gränser och två stater kan med respekt för varandra förhandla fram en union. Ett erkännande av en palestinsk stat hindrar inga processer. 

Och för citera Yalel Dayan i Haaretz: Yael Dayan, speaking at the Tel Aviv event, said it was a disgrace that Israel was calling the Palestinian move a unilateral one, asking: "Isn't the occupation unilateral?"