Ett folk på vandring.

HB Hammar har satt fingret på en öm och viktig punkt i det svenska kulturarvet. Vad ska vara kyrkans huvuduppgift, att förvalta byggnader eller producera verksamhet?

Som påpekats kommer bevarandet av fastigheter kräva stora ekonomiska resurser. Även om det är många lokaler som kan ha alternativa användningar vid sidan om gudstjänster, är frågan inte alltid enkel. Det har redan många kyrkor och kristna samfund fått erfara då man upplåtit lokal till något arrangemang som väckt anstöt eller betraktats som "okristligt". Inte heller alla lokaler är lämpade för detta och alla lokaler har inte samma kulturvärde.

Som påpekas av Henrik Lindblad när han skriver: "Vi vill behålla så många kyrkor som möjligt och se till att de används", så finns det ett utrymme för rivning.

Många av de övriga kyrkosamfunden i Sverige har bittert fått erfara detta, hur fastigheter tenderar att bli gökungar som äter oss ur boet. Eller hur lokaler som under goda föresatser har avyttrats till någon som lovat bevara dem, men efter några år fått se det gamla bönhuset förfalla och stå där som ett mausoleum. Det hade varit bättre om lokalerna rivits.

Jag möter inte heller sällan kollegor från Svenska kyrkan som nästan beklagar att man har ett historiskt monument att förvalta och därmed inte kan anpassa eller bygga om det till dagens verksamhet. Det som ska vara en hjälp för livet i kyrkan blir istället ett hinder.

Jag förmodar att det skulle vara fullständigt otänkbart att sälja kyrkan till något icke kristet samfund som man även gjort i England. I Leicester norr om London finns ett gammalt stort Baptistkapell, den kyrka som var först med att sända missionärer till den nya kolonin Indien för att kristna hinduer. Den kyrkan är idag såld och omvandlad till ett hindutempel för alla hinduer i staden. Personligen har jag inga problem med detta, men om "Svensson" får välja mellan att spränga eller sälja i detta läge förmodar jag att de flesta skulle vilja spränga.

För att slutligen citera en klok kyrkoherde och vän då jag beklagade mig över att behöva avyttra ett bönhus.: "Guds folk har alltid varit ett vandringsfolk. Se bara på israels folk hur de hade ett tält med sig som de satte upp en tid och sedan tog ner för att gå vidare till nästa plats. Vårt problem är bara att vi byggt våra tält med sten."

Enhet det samma som enfald?

I söndags var temat "Enhet i Kristus". Många gånger i historien har denna enhet definierats som en åsiktsgemenskap. Man har formulerat en teologi som utgör den norm som alla måste hålla sina tankar och tolkningar inom. Om man inte delat denna teologi, det vill säga ifrågasatt tolkningar eller kommit med nya, har man fått packa och dra. Det har hotat enheten.

Men ska tro vara en åsiktsgemenskap?

Historien är full av tråkiga exempel, både religiösa som politiska, som visar att om det är "åsikten" som ska vara grund för enhet blir det inte bra. Historiskt har det varit den som har haft makten som formulerat vad som ska vara rätt åsikt eller inte. Sedan har de som har makten drivit igenom "den rätta läran" med våld och hot. I kyrkans historia har vi inkvisitionen, bannlysningar och kyrkosplittringar som avskräckande exempel. I de politiska sammanhangen har vi diktaturer av olika slag som vuxit fram där nazismen är det mest skrämmande exemplet. Allt för att vi vill se till att det är "rätt tro" som gäller. En "rätt tro" som inte tål opposition kan aldrig vara rätt tro.

Kyrkans enhet måste därför ha en annan grund och utgångspunkt. Kyrkans enhet har som jag ser det, sin grund i Jesus Kristus; det han har gjort i sin försoningsgärning som uppenbarat Guds nåd och kärlek. Enheten ligger redan där som en grund i Kristus och vår utmaning är att förhålla oss till varandra på samma sätt som Kristus förhåller sig till oss. Med försoning och kärlek.

Det betyder att kyrkans enhet grundas i en ömsesidigt försonande respekt för varandra i en strävan av kärlek. Detta blir en utmaning för oss därför att enheten är inget vi kan välja, men väl hur vi vill förhålla oss till den.

Det betyder inte att vi alltid är överens om tolkningar eller att vi aldrig bråkar. Strider sker i de bästa av familjer. Men det innebär att vi försöker förstå varandra, söker försoning med varandra och kan visa varandra respekt och kärlek även om vi inte är eniga i tanke. I en kyrka präglad av denna enhet finns det olika åsikter, olika tolkningar, olika yttringar därför att de sporrar oss och utmanar oss att hela tiden tänka större om Gud. Samtidig kan vi känna förtröstan och trygghet i att vi alla hör ihop i en och samma Gud. Något för kommande kyrkomöte och samfundsbildningar att tänka på.

Gud bevare oss från enfald...